Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tabellverket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A2 Thorodder goorrenon.
Thorodder gnorreanon.
Ättgoda män
Som aldrig flykten!
Er jag ej väcker till vin,
Icke till qvinnoglam,
Upp eder jag väcker
Till tärda bardalekar.
Hären vaknade af skaldens sång, och sedan ban
sjungit qvädet till ända, tackade bonom
männerna alla, mycket berömmande bans qväde.
Äfven konnogen tackade skalden samt tog fram en
guldring, som vägde en half mark, och förärade
bonom den. Thormoder lackade honom sägande:
"God konung bäfva vi, dock är na svårt att se
bans lifslängd. Men det är min bön, konung! att
du aldrig låter oss skiljas åt, hvarken i lifvet
eller i döden." Derefter dellog han i striden vid
konungens sida jemte de andra skalderne bela
tiden och blef bärunder illa sårad. Sedan
konungen stupat och hans här var slagen, kom den
svårt sårade Thormoder Kolbrunar Skald till en
stuga, der ban fann många andra sårade män,
samt en qvinna, som förband deras sår. På
golfvet var eld uppgjord, hvaröfver hon värmde
vatten till alt tvätta såren. I en stenkil I el bade bon
sönderhackad lök och andra örter, som bon kokat
tillsammans och hvaraf bon, till utrönande, huru
djupt in skadan gick, gaf de sårade att äta, ty
man trodde, att dä löklukt kändes ur såret, var
detla djupt. Qvinnan undersökte Thormoders sår,
särdeles det, som han bade i venstra sidan, der
ban blifvit träffad af en pil. Mon kände, alt
jernet satt qvar, men hvartut spetsen bade vändt
sig, det kunde hon, för den redan starka
svullnaden, icke fä veta. Thormoder vägrade alt
intaga något af den tillagade lökdrycken. Qvinnan
tog derföre en kniptång all draga ul jernet, men
detla satt så fast att det irke kunde rubbas;
dessutom var det ganska litet deraf, som stod ute,
för den starka svullnaden. Thormoder sade då
till benne, alt bon först skulle skära upp köttet
allt intill jernet, så att man kunde komma åt det
med tången, ban ville sedan sjelf rycka ut det.
Hon gjorde som ban begärt. Derpå log ban
guldringen af sin band, samma ring, konung Olof bade
förärat honom på morgonstunden fore slaget, och
sedan ban gifvit densamma åt läkerskan, fatlade
ban lången och ryckle så ut pilen, hvarpå
hul-lingar voro, då flera lågor af sjelfva hjertat
(såsom han trodde), fö:jde med, somliga röda,
somliga hvila, lian belraktade dem och yttrade: "Väl
hafver konungen födt oss, efter fetman sitter ända
in på hjertrölterna." Derefter föll ban tillbaka
och uppgaf andan.
Thorodder Knorreion, en Isländare, som
någon tid emot sin vilja varit qvarhållen vid
Norske konungen Olof llaraldssons hof, och.som,
ledsen vid delta bof, icke aktade hvad bonom hända
mätte, endast ban åter finge råda sig sjelf, erbjöd
sig, då konung Olof ville söka förmå
Jemtlannin-garne att betala sig skatt, till utförande af delta
vådliga företag, då alla andra fruktade att åtaga
sig delsamma. Hans äfventyr härunder äro ganska
märkliga, såsom skildrande i mycket den tidens
förhälladen i norra delen af Sverige. Med elfva
följeslagare drog ban åstad och kom lill Jemtland,
der ban frambar sitt ärende för Tborer Lagman.
Denne svarade, att i sådana saker ägde ban icke
mera alt rada än andra landels innebyggare, ban
ville derföre slamma folket tillsammans till ting.
ßudkaUen blef uppskuren, Thorer red till tinget,
de Norske sandebuden qvarhlefvo emellertid heinma
pä bans gärd. Pa tinget förklarade bönderne, att
de ingen skatt ville gifva till konungen i Norrige.
Somliga ville, att de Norska sändehuden skulle
bangas, andra, att de mätte offras åt gudarne.
Efter mognare rådplägningar blef dock beslutadt,
att inan dermed skulle uppskjuta, till dess
Sveakonungens belällningsmän riilkoinmo; dessa skulle
fa bandia med Norrmannen såsom dem godt
syntes, likväl efler radgörande derom med folket.
Emellertid skulle man qvarhalla sändebuden, fördela
dem pa gärdarne deromkring, tvä och två pä hvart
matlag, unilfagna dem väl och icke göra dem
kunniga om deras föreslående öde, utan föregifva, att
de uppeböllos endast derföre, alt man ännu icke
hunnit insamla skatten. Thorodder Snorreson,
tillika ined en af bans följeslagare, blef qvar bos
Thorer Lagman. Det stora julgästahudet
tillstundade och bönderne buro sina håfvor tillsammans,
att samfäldt ined hvarandra i samdrycko fira den
urgamla m<dvinlershögtiden. Det var sed i den
bygd, der Thorer Lagman bodde, alt man drack
halfva julen bos bonom, den andra halfen af julen
åter bos lagmannens svåger, en rik och myndig
bonde, som hade sin gärd i grannskapet. Hos
Tborer började gastabudet. Båda svågrarne sutto
midt emot hvarandra och drucko hvarandra lill,
hvilket kallades att sitta i hvarandras
tilldrick-ning. Äfven sändebuden ifrån Norrige fingo sina
platser, och Thorodder Snorreson satt i
tilldrick-ning för sonen till lagmannens svåger, den rike
bonden, livar och en skulle då visa sin
manlighet i dryckjom och täfla med den andra. Detta
skedde under mångahanda samspråk. Sinnena
upphetsades och stora ord sparades icke, dä talet
ledde till jemförelse emellan Svear och Norrmän,
begges mannakraft, bedrifter, storhet och blodiga
daler. Konungarne jeinfördes med hvarandre, hade
de som varit, och de soin dä voro. Man talade
om landskillnaden mellan begge rikena, och en
täflan uppkom derom, hvilketdera folket tillfogat
del andra större skada och förlust, hvilket
öfverträffat det andra i kraft och inannadråp. Dä detla
syntes utfalla till fördel för Norrmännen,
vredgades bondens son och sade till Thorodder
Snorreson. "Om så är, alt våra konungar mistat flere
män, sä skola Svea-konungens befallningsmän jemna
det med tolf mannalif, när de efter julen varda
bitkominande sunnan ifrån, och veten j arme män
icke, hvarföre j bär blifven uppehållne. Äfven
mänga af de öfriga skämtade häröfver, gjorde spe
af Norrmännen samt talade med smädelse om dem
och deras konung, sä att, hvad Thorodder
Snorreson hit|ills icke kunnat märka eller ana, nu
röjdes ined ohöljda ord af Jemlarnas dryckestalan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
