Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
60 Tingigüiloiogipenniagar
Tingsladiu*.
fredslagar. Brott emot tingsfriden räknades ibland
edsöresbrotlen. Genom lagen om tingsfriden,
försäkrades deras frid och säkerhet, som besökte
tinget, sà väl medan delta påstod, som under resan
dit och derifrån. Tingsfridsbrotl enligt
edsöres-lagarne förutsatte i allmänhet ej att brottet skulle
vara begånget med förut fattadt uppsåt.
Götha-lagarna känna ej detta villkor, ej heller den
gemensamma landslagen, men det finnes i
Svealagarna och äfven i stadslagen. Bestämmelserna i detta
fall voro således olika. För tingsfridsbrotl å
vägen lill eller ifrån tinget fordrades dock alllid
förut fattadt uppsåt, så vida det skulle räknas för
edsöre.
TiiisscäntninHapeiiiiiiisar voro, likasom
lagmans- och häradshöfdingeräntan, en gammal
ordinarie skatt, som bade sitt upphof i folkets
urgamla skyldighet att underhålla lagman och
häradshöfding. Med förändrade lider, inträdde äfven
ett annat förhållande med dessa afgifter. De
blefvo en statsinkomst, anslagen till justiliestatens
underhåll; en tid bortåt disponerades de för delta
andamål af hofrätterna, men omsider fanns det
vara redigast alt intaga dem ibland massan af
statens tillgångar. Emellertid väcktes
uppmärksambeten på det olika sätl, hvarpå denna beskattning
utgick; undersökning derom begärdes af rikets
ständer och slulel blef, alt lagmans- och
häradshöfdingeräntan upphäfdes vid 1840—1841 årens
riksdag, men tingsgäslningspenningarna förblefvo
orubbude, endast ined en något förändrad
beräkning.
Tins«|>r<*<likniiit;nr hållas vid början af hvarje
lagtima ling. De förrättas turvis af
presterskapet i de socknar, som höra till domsagan. De
förrättas i närmaste kyrka eller vid sjelfva
tingsstället, om ingen kyrka finnes pä nära båll.
Ändamålet är att utmärka den menskliga rättvisan
såsom hvilande pä religiös grund. Ämnet för
tings-predikan är riktadt på sammanhanget emellan Guds
och verldslig lag eller dermed sammanhang
ägande betraktelser.
TiiigstMil, cn socken i Lösings härad, ligger
J-mil S.O. från Norrköping och ^ mil ifrån
Söderköping, hörer till 2 kl. konsist. Kyrkan ar
gammal och har en altartafla af Hörberg. Åkerbruk
och boskapsskötsel tiro allmogens eoda
näringsfång. Socknen håller 26 j mil. med en folkmängd
af 570 personer på en areal af 4,582 tunnl., af
hvilka 295 äro sjöar och kärr. Adr. Norrköping.
TiiiB»<AiliiiN, Jolinn /tilain, son af
kyrkoherden Joban Tingsladius, hvilken varit bondson från
gärden Tingstorp i VVestmanland och deraf lagit
sill namn, föddes 1748, och visade redan tidigt
stor fallenhet för studier, särdeles för Hebreiskan,
så att bans insigter deruti, sedan ban 1760 vid
ännu ej tolf åis ålder blifvit student, redan väckte
den lärde Björnslåhls uppmärksamhet. Biskop
Serenius skänkte honom en Hebreisk bibel och
nppmanade honom at! bereda sig lill en värdig
ledamot af en redan då tillämnad stiftelse för en
förbättrad öfversättning, för hvilket verk denne
språklärde man nitälskade. Vid samma tid begynte
den unge Tingstadius äfven studera Alkoran och
Arabiska. Efter 1766 års brand i Upsala, afreste
ban till Greifswald, der han vistades (và och ett
halft år, samt 1768 promoverades till filosofie
magister. Efter hemkomsten, blef han 1773 docens
uti Österländska språken vid Upsala akademi, 1775
vice adjunkt, 1 77 7 ordinarie adjunkt, 1786 e. o.
professor samt ledamot af bibelkommissionen, och
1789 ordinarie professor. Ifrån denna tidpunkt
blef hans verksamhet allt mera lysande, både
såsom författare och lärare vid högskolan. Med den
lifligaste kärlek till den Österländska vilterhelen,
sökte han nu på vårt språk öfverflytta Hebroerues
skaldestycken, icke blo|t såsom den lärda
skriftforskningens särskilda föremål, utan äfven såsom
sjelfständiga konstverk för snillet och smaken.
Härvid eftersträfvade ban all öfverallt återgifva
urskriften med den trognaste sanning, lika ädel i
ullrycket, lika hastigt målande för inbillningen,
genom det sorgfälligaste nrval af bela Svenska
språkets djerfvaste och kraftfullaste ordställningar.
Hans auditorium var alltid talrikt besökt, äfven af
magistrar och theologie kandidater, hans föredrag
var både grundligt och lefvande, och om hans
verksamhet såsom författare vittna hans talrika
skrifter. Af allmänheten emottogos hans
förlràff-liga tolkningar af den Hebreiska urskriften med
rätlvis beundran, och man begynte nu först ana,
alt den Hebreiska skaldekonsten, äfven betraktad
såsom blott vitterhet, ägde skönheler, hvilka
kunde sällas om ej öfver, åtminslone vid sidan af
den Grekiska, Romerska och moderna diktkonsten;
men hvilka man hittills föga märkt i den
gammalmodiga öfversättningen. Äfven utrikes väckte bans
bibeltolkning uppseende, och ut i London utkom en
ordagrann öfversättn ng af hans Psaltare med ett
berömmande förord. Under åren närmast före och
efter 1810 bestod bibelkommissionen, ulom
ordföranden erkebiskop Lindblom, egentligen endast af
Tingsladius och Ödmann. Begge voro tvenne
motsatta naturer, hvilken olikhet äfven uttryckte sig
i deras olika salt att uppfatta de heliga texterna
och återgifva dem. Tingsladius valde alllid de
djerfvaste, de mest energiska och lakoniska
uttryck. Detla behagade icke Ödmann, som, näst
trobelen, ansåg tydligheten för en öfversatlnings
förnämsta dygd. Då skiljaktiga meningar dem
emellan e.omoftast uppstodo, skulle Lindblom
gifva utslaget; men detta var ingen lätt sak för
honom, soin ej hade någon särdeles grundlig insigt
uti urspråken, helst båda guhharne ej sällan envist
och med helta förfäktade hvar sin särskilda mening.
Ofta nog skall då, efler hvad det påstås, för
oväl-digbelens och den goda sämjans skull, den
beders-mannen Lindblom hafva ungefärligen hvar annan
gång dömt lill den enas och den andras förmån.
Svenska akademien invalde 1794 Tingsladius till
ledamot. Vetenskapssocieteten i Upsala och
Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn tillegnade sig
honom äfven, och 1805 blef han hedersledamot
i villerbets-, historie- och antiqvitetsakademien.
Vid jubelfesten 1793 utnämndes ban lill tbeologie
doktor, samt blef 1800 ledamot och 1809 kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
