Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
72
Toll.
Toll.
Ett prof på Tolls fyndighet alt hitta på utvägar
i kinkiga omständigheter torde förtjena anföras:
Af de trupper, han bade under sitt befäl, bestod
större delen af kavalleri, deremot hade ban föga
infanteri och artilleri. När nu Ryska örlogsmän
visade sig i farvattnet och nalkades kusterna, lät
ban sitl kavalleri manövrera pä stränderna, och
som detta genom sin rörlighet snart kunde
förflyttas frän ett ställe till ett annat, så Gngo
Ryssarne, allt efter som de följde kusten, se trupper
på flera ställen, utan att kunna ana, att det var
samma trupp, som de sågo öfverallt. Häraf skulle
de naturligtvis falla på den tanken, att landet var
späckadt med krigsfolk och afbållas från försök
till landgång och plundring. Mot slutet af år 1789,
då Gustaf III tillsatte en kommitté för flottans
utrustning i Carlskrona, blef Toll ledamot deri, och
nämndes på samma gång till general-intendent vid
örlogsflottan. Detta uppdrag var honom ganska
oväntadt, och ban emottog det äfven med yttrad
ovilja; men den tillsatta kommittéen bedref under
en berömvärd eoigbet rustningarna med sådan drift,
som snart hade de lyckligaste följder. Äfven
efter freden stannade högsta militärbefälet i Skåne
hos bonom; deremot erhöll ban 1791, efter
upprepad begäran, tillåtelse att nedlägga
general-in-tendentskapet vid örlogsflottan. Det sista bevis af
konungens hågkomst, som Toll emottog, var
kommendörsgraden af S. 0:s stora kors, hvartill han
1790 nämndes. För öfrigt bemötte konungen
honom, allt sedan ski|lsmessan i Finland, med en
viss köld, ehuru han visserligen gaf bonom flera
vigtiga uppdrag, hvilka vittnade om ett
fortfarande förtroende för bans skicklighet.
Förmyndareregeringen började för Toll med särdeles goda
utsigter, hvilka dock blefvo af kort varaktighet.
Han utnämndes d. 15 Maj 1792 till
general-löjt-nnnt och chef för krigskollegium med säte i
konseljen för krigsärender, derjemte förordnades ban
till ledamot i rikets allmänna ärenders beredning.
Snart kom ban dock i fråga att aflägsnas, och i
Oktober samma år erhöll han befallning att
skynd-sannneligen afgå såsom minister till Polen, och
oaktadt alla invändningar måste ban företaga
resan dit, der han dröjde uti något mera än tvenne
ar. Dä Polackarne 1794 uppreste sig till en
förtviflad kamp mot det Ryska öfverväldet, och det
blef bekant bland den uppretade folkhopen i
Warschau, att flera personer, dem man hatade, funnit
en tillflykt bos Svenske ministern, beredde den sig
att en afton storma bans hus, för att uttaga de
ofler man sökte. En skara, beväpnad med yxor
och mordgevär, uppbröt porten och rusade uppför
trapporna, under förtviflans ångestrop af qvinnorna
och barnen i Tolls rum. Denne gick de
påträngande lugnt till mötes, försäkrade att de endast
öfver liket af en med Polen allierad makts
minister skulle kunna bana sig väg till hans rum, och
då de ännu syntes tveka, om de skulle draga sig
tillbaka, grep ban en grof, bonom närmast
stående karl, samt kastade bonom utför trappan. Detta
verkade, de lemnade genast bans bus och sökte
ej vidare alt ofreda det. Ett par månader efter
dessa händelser, då konnngen af Preussen med en
talrik anné nalkades Warschau, utbröt åter ett
upplopp. Stora folkmassor samlade sig och
uppreste galgar på flera ställen i staden, i afsigt att
bringa om lifvet de politiska fångar, som voro
anklagade att vara i bemligt förstånd med
Gen-den. Några blefvo också verkligen mördade af
pöbeln, som uppbröt fängelserna. Polske
konungen, i förtviflan öfver hvad som skedde, men ulan
anseende och myndighet bos folket, skickade efter
Toll och besvor bonom, om möjligt, söka rädda
de olycklige. Toll begaf sig då till ett af
torgen, der man som bäst var sysselsatt att uppresa
galgar, talade till folket och sökte beveka det att
afstå från sina grymma föresatser. Då bans tal
ej syntes göra någon verkan, ställde ban sig
ander en galge, ref upp sin röck och ropade, det
ban såg, att man törstade efter oskyldigt blod, de
kunde na göra början med bonom. Detta
imponerade på massan, man lyssnade till bans ord,
och innan ban lemnade torget voro alla galgarna
åter nedboggna. Då den beryktade Armfeltska
konspirationen upptäcktes, fann man bland de
Armfelts papper, hvilka regeringen lyckades att
bemäktiga sig, äfven fyra bref från Toll. Dessa
visade, att denne väl fått någon kännedom om hvad
som förebades, men att ban tillika afrådt Armfelt
från den påtänkta inblandningen af Ryssland i våra
angelägenheter. Toll förklarades då afsatt, och en
arrestering yrkades; men ban fortfor att vistas i
frihet oti Warschau tills fram i Februari 1795,
då han på regeringens befallning begaf sig på
hemvägen till Sverige. Vid ankomsten till
Helsingborg, blef han arresterad, och fördes under
bevakning till Stockholm. Dit ankommen, sattes ban
i fängelse uti gamla Kungshuset på Riddarholmen,
och en rättegång begyntes emot bonom, hvarvid
ban icke begagnade något rättegångsbiträde, utan
författade sjelf alla anmärkningar, förklaringar och
besvär, som i målet förekommo. Åklagaren
yrkade på förlast af lif, ära och gods; men då delta
i Svea hofrätt upplästes för Toll, svarade denne
värdigt och frimodigt: "Öfver mitt lif dömer den
Allsmäktige, öfver min ära historien, och ett godt
samvete är den enda egendom, jag under en
långlig kronans tjenst förvärfvat." Dessa ord gjorde
ett lifligt intryck på alla närvarande och hafva
sedermera ofta blifvit citerade såsom mönster af
sinnesnärvaro, värdighet och lugn. Den 2 Juni
föll bofrättens dom. Toll dömdes förlustig sina
embeten och att hållas tvenne år på fästning.
Konungen stadfästads domen och bestämde till den
dömdes förvisningsort Wismar, dit ban äfven
af-fördes. Emellertid bade hertigen skrifvit till
kommendanten i Wismar, att det var bans vilja, att
man skulle bereda Toll ett så lätt fängelse som
möjligt. Han fick derföre bo i kommendantens
eget bus, samt bade tillåtelse både alt promenera
och jaga. I Juli månad 1796 återfick Toll sin
frihet och återvände till Sverige. Första gången
ban visade sig på hofvet efter sin hemkomst,
gjorde ban en scen med Reuterholm, som på den
tiden mycket omtalades, såsom ett drag af Tolls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
