Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
88
Tott.
Tott. 88
Ivar Axelsson blifvit Carl Knotssons måg, genom
giftet med hans dotler Magdalena, förklarade ban
1467 Danske konung Christian öppet krig, och
drog ut, för att i konung Carls namn underlägga
sig fästen och landskap. Härunder var ban
särdeles lycklig, och slog Erik Oxenstjernas trupper så
grundligt på Juleta slätt, att enligt sägen blott
fjorton man undkommo. Derefter drog ban upp
till Dalarna och förenade sig sedan med brodern,
llr Erik, som under tiden fördrifvit erkebiskopen
Jöns Bengtsson. Någon tid derefter bade ban det
missödet, att konung Christian belägrade och
intog bans gård Lillö och bans förläning
Sölvesborg; men icke dessmindre fortfor ban att vara
sä mäktig och fruktad, att Danske konungen
medgaf bonom att njuta alla sina arfvegods och
pantgods i Danmark, till dess att tvisten bunnit blifva
pröfvad och dömd. I början var sämjan god
emellan honom och riksföreståndaren Sten Sture,
hvilken 1472 förlänade honom med Stegeborg och
Oland. Som Svensk råtisberre undertecknade ban
1473 Kalmaredagtingan. Sedan uppstod dock
söndring emellan nr Sten och Hr Ivar. Då
dennes broder Lars Axelsson dött 1482 lofvade Ivar
att följande året återlemna de Finska slotten han
innehaft; men höll icke ord. Från Gottland,
hvilken ö ban innehade under förpantning, trotsade
han så väl den Svenske riksföreståndaren, under
hvilken ban ingalunda ville lyda, som Danske
konungen, hvilken fruktlöst på mötet i Halmstad
erbjöd honom fullkomlig amnesti. Den 22 Jannari
1483 kom Hr Sten till bonom på Gottland, dä
ban nödgades afträda Wiborg, Nyslott och
Tavastehus i Finland; men deremot fick behålla
Rase-horg, hvarjemte han förlänades med Öland och
Borgholm på lifstid, samt dessutom, nnder namn
af vederlag, bekom Stäkeborg och Åkerbo bärad,
Gestrikland, Ångermanland, Äsanda bärad, Haga,
Enköpings stad och Svartsjö. År 1486 uppstod
öppen fejd emellan de gamle vännerne (lr Sten
och Hr Ivar, som nnder tiden blifvit en
fruktad kaparehöfding. Hr Ivar instämdes till en
herredag i Telge att försvara sig för anklagelsen
om kaperiers utöfvande. Han infann sig aj; men
inbjöd riksråden att möta sig på hans egen
fästning Stegeborg, och då Sten Sture kom dit, fick
han ett hånfullt mottagande. Nu instämdes Hr
Ivar för riksrätt, och då han ej infann sig,
för-klarados ban för rikets fiende. Sten Sture
belägrade bonom pä Borgholm, hvarifrån han snart
måste fly till Gottland; Knut Posse fråntog honom
Raseborg; Nyköping och Kalmar hade
kapitulerat; Stegeborg var belägradt. Dä ankom
ko-nnng lians med en flotta af 40 fartyg till
Gottland och uppfordrade honom att öfverlemna denna
ö lill Danskarne, då han återfick sina förläningar i
Danmark. Han satt sedan i Danska rådet till sin
död, som inträffade på 1490-talet. En tredje
broder,
Tott, Filip tselsson, var föga märkvärdig och
omtalas blott sällan i häfderna. År 1464 var
ban, jemte sin broder Erik Axelsson slottslofven
pä Stockholms slott, då Carl Knutsson bemäkti-
gade sig staden. Båda lofvade dà att ej bära
vapen emot Carl. En fjerde broder,
Tott, Lars Axelsson, kom efter Erik
Axelssons död i besittning af alla bans förläningar i
Finland, såsom S:t Olofsborg eller Nyslott,
Wiborg, Tavastehus och Raseborg. Han boll troget
med sin myndiga broder Hr Ivar; men afled redan
år 1482. En femte broder,
Tott, Åke Axelsson, som skref sig till
(ljule-berg, var 1452 väpnare och höfvidsman på
Örebro slott, samt deltog ej sällan uti bröderne Eriks
och Ivars företag. Riddare redan 1458. Ar 1466
var ban uti Danske konungens tjenst, och sändes
då tillika med Clas Rönnow och några andra, till
ett möte med Svenskar och Norrmän i Jönköping,
för att àlerknyta "den kärliga förbindelsen" mellan
de tre nordens riken. Samma år uppgifves han
vara höfvidsman på Wiborgs slott. En sjette
broder,
Tott, Olof Axelsson, som skref sig till Wallö
och Hammargård, bar i bäfden fått tillnamnet den
"orättfärdige." Då konung Christian intagit
Gottland, blef Hr Olof för sitt verksamma biträde
dervid, till belöning, äfvensom för några till
konungen försträckta penningesummor, utnämnd till
länsman eller befallningshafvande öfver denna ö.
År 1452 drog ban tillika med Magnus Gren ut
på Danska flottan, för alt uppsöka de Svenska
skeppen. Hr Olof landsteg på Öland, men måste
snart draga sig tillbaka; derpå gick han i land i
Blekinge, der han blef så kraftigt tillbakadrifven,
att tvåhundra man af hans folk stupade. Sedan
gjorde ban strandhugg vid Westervik och
af-brände staden. Slutligen kom han med sin flotta
till Stockholm, der ban bemäktigade sig
Skeppsholmen och Käpplingeholmen; men vid ett
fruktlöst anfall på Brunkeberg förlorade öfver
fyrahundra man. lians dotter, Brita Tott, gift med
Nils Erengisleson Grip, gaf i hemlighet sin fader
underrättelse om de Svenskes ställning, hvarföre
hon äfven sedan af Carl Knutsson stämdes för
rätta och dömdes att lefvande brännas; men
benådades med lifstids fängelse i Kalmare kloster,
derifrån hon dock efter några år åter frigafs.
Sedan Hr Olofs försök vid Stockholm misslyckats,
måste ban snart draga sig från de Svenska
kusterna. Likväl fortfor han att förhindra
tillförseln till Sverige och gjorde många rika fångster,
såsom hufvudman för Gottlands kapare, hvilket
isynnerhet lade stort hinder i vägen för
Lybeckarnes handel, hvarföre dessa äfven anförde svåra
klagomål deröfver. Ehuru alltid Danskt sinnad,
vågade ban dock vid flera tillfällen visa en
trotsig-bet, som ej sällan lade hans råa oförskräckthet i
öppen dager. Deribland omtalas den händelsen,
då han en gång mötte en förnämt klädd dam och
med mycken höfvitskbet helsade på henne, men
straxt derpå, då någon underrättat honom att den
person, pä hvilken han så artigt helsat, vore
Danske konungens frilla, den sköna Cecilia, genast
vände om i vredesmod samt öfverhopade henne
med skymford och slag, för det hon, såsom ban
sade, hade förledt en ärlig man, att gifva henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
