Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
234
Waracliaa.
Warschau.
lägga om hvad i Därvarande olyckliga ställning
hörde göras. Johan Kasimir var förtviflad, och
beklagade högljudt sin olycka. Smärtan grep
drottningen så djupt, att hon afsvimnad föll till
golfvet; men snart reste hon sig åter och uppmanade
de närvarande herrarne att tappert och till sista
man försvara sin konung och sitt land, hvilket de
ocksä med uppräckta händer och liflig ed alla
lofvade att göra. Derpå inpackades rikets förnämsta
skatter och dyrbarbeter samt skickades till
Krakau. Drottningen for dit efter, åkande i en svart
sorgvagn, och Johan Kasimir hastade tillbaka till
sina trupper. Uti det befästade Warschau funnos
då 124 kanonnr, 100 tunnor krut och stora
samlingar af andra krigsförråd; men i villervallan
qvarlemnades uli den vigtiga staden endast en
besättning af 200 man under en oskicklig anförare.
Vid Svenskarnes annalkande flydde denne genast,
och staden öppnade sina portar. Carl Gustaf
tågade ditin d. 30 Augusti, jemt en månad sedan
ban gått öfver Poblska gränsen. Bengt
Oxenstjerna förordnades till guvernör uti Warschau;
staden afväpnades, de rika klostren och kyrkorna
måste betala en dryg krigsgärd, och till plundring
lemnades alla bus, tillhörige dem, som med Johan
Kasimir lemnat staden. — Följande året, då
Pob-lackarne företagit en allmän uppresning, hölls det
märkvärdiga slaget vid Warschau. Den 19 Maj
1656 ankom Poblske konungen dit med en ganska
betydlig krigsbar, hvilken dagligen ökades, så att
den i flera veckors tid utgjorde 120,000 man.
Johan Kasimir uppfordrade staden genast, men fick
ett vägrande svar. Poblackarne företogo då
belägringen med anfall pä anfall, men förgäfves, och
innan kort bade de förlorat 5,000 man utanför
vallarne. Sä förflöt vecka efter vecka, och
ständigt ökades harmen hos Poblackarne att se en sä
stor här sysselsatt af en så liten besättning och
mot en stad, hvilken Svenskarne året förut ntan
ringaste förlust intagit. Slutligen lät Joban
Kasimir antända minorna och 40,000 man löpa till
storms. Medelst silt öfverlägsna antal, sin
kännedom om belägenheten, sin förbindelse med
stads-invånarne, och slutligen de många stora
öppningarna pä fäslningsmurarne, lyckades det
Poblackarne att på flera ställen intränga i de närmast
kring muren liggande busen; men inuti rummen
och källrarne mölle dem öfverallt Svenskarne med
så utomordentlig tapperbet och kraft, att desse
flere gånger nedböggo och åter utkastade de
inträngande Poblackarne. Sä fortgick striden från
nngefär kl. fem om morgonen till fram på
eftermiddagen d. 20 Juni. Slutligen blef öfvermakten
för stor, och Svenskarne måste dagtinga. Den 13
derpå följande Juli ankom Carl Gustaf dit med sin
här och angrep Poblackarne. Genast begynte det
stora slaget, som sedan räckte uti trenne dagar,
eburu den första dagen blott några mindre
skärmytslingar föreföllo. Den 19 Juli blef striden
allvarsammare. Poblackarne rusade nr sina
förskansningar och angrepo Svenskarnes venstra flygel.
De Svenska kanonerna, laddade med drufbagel,
emottogo dem likväl sä, alt de nödgades draga
sig tillbaka inom vallarne. Jast detta ögonblick
af fiendens nedslagenhet tog Carl Gustaf i akt.
Ilan lät bela Svenska bären hastigt göra eo
rörelse till venster, och uppställa sig i slagordning
på de stora fälten på östra sidan. Der angieps
den af ett öfverlägset antal Pohlackar, hvilka
genombröto första linien, men sedan med stor
förlust tillbakadrefvos af Svenskarnes andra linie. På
samma gång bade en ansenlig svärm Tarlarer
ridit förbi den Svenska bären, och hotade ryggen
af dess venstra flygel; men Carl Gustaf skickade
dem till mötes fyra sqvadroner, hvilka lätt nog
tillbakakastade de skriande och svärmande
half-vildarne, och detta sä kraftigt, att många af dem
jagades i ett träsk, der de drunknade. Då
konungen i detsamma såg en annan bop af 6,000
Tartarer från en annan sida hota samma flygel,
satte han sig hastigt i spetsen för ett regemente,
och ilade mot de angripande. Striden blef häftig,
och Carl Gustaf framträngde bland de skingrade
Tartarerne så långt, att ban alldeles skiljdes från
de sina, och bade vid sin sida endast en
ryttmästare vid namn Trafvenfelt. De anföllos af aja
Tartarer, väpnade med bågar och spjut, tre mot
konungen och fyra mot ryttmästareq. Med
pisto-lerne nedsköt Carl Gustaf genast två af sina
angripare; den tredje, hvars spjut fastnat i
konungens betsel, fick i hufvudet elt sä kraftigt
svärdshugg, att ban störtade af bästen. Nu ilade
konungen till ryttmästarens hjelp. Två Tartarer voro
redan af honom skjutne, och de två andre flydde
vid Carl Gustafs ankomst. En annan lifsfara
inträffade kort derefter. En Pohlsk hussar sprängde
emot Carl Gustaf, och var just i begrepp alt nied
sin lans genomborra bonom, när i samma
ögonblick en Svensk störtade fram och sköt Pohlackeo
genom hufvudet. Slutligen måste de angripande
Poblackarne öfverallt vända Svenskarne ryggen;
men ännu var dock icke den Pohlska bären
upplöst, |y inom det befästade lägret funno de
skingrade en säker tillflyktsort. Så ändades stridens
andra dag. Morgonen af den tredje dagen, d. 20
Juli, grydde, och genast rustade sig de båda
fiendtliga bärarne till en ny kamp. Polackarnes
venstra flygel sprängdes snart, och en stor del af
deras artilleri togs. Vid anblicken af den venstra
flygelns flykt, begynte Poblackarnes högra flygel
genast blifva orolig, och npplöste sig snart i den
vildaste förvirring. Slaget var nu objelpligen
förloradt, och Joban Kasimir skyndade sig tillbaka ti"
Warschau. Ilan hoppades kunna bindra Svenskarne
från att öfvergå floden Weicbsel och angripa
hufvudstaden; men Carl Gustaf ryckte genast til’
stranden, och började beskjuta Poblackarne på
andra sidan. Desse, redan en gång slagne och
uppskrämde, grepo ånyo till flykten. Joban Kasimir
måste följa med, sedan ban likväl i bast
förordnat en besättning till Wnrschaus försvar. Utan
att förlora elt ögonblick, tågade Carl Gustaf
öfver floden och emot Warschau. Besättningen och
dess anförare flydde, och redan den följande dagen
blef den stora hufvudstaden för andra gängen
tr-öfrad af Svenskarne nian motstånd. Pä slagfältet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
