Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252 WelnhoHi.
annexet innehåller detta pastorat i rät linie en
längd af nära 3 mil och en bredd af 1 mil.
Rådande jordmånen är sand, och orten är i allmänhet
mager och föga gifvande. Oen del deraf, som
gränsar till Småland, är, klippig och stenhanden,
saml äger ännu någon skog, särdeles af bok samt
något ek och björk. Barrskogar hafva fordom
äfven funnits på strandbygden, der nu ofantliga
flygsandsdrifvor möta ögat. Bland byar i socknen
märkas: Weinge, belägen en mil från hafvet, med
god torfmosse, men utan skog; Wessinge, med
bättre jordmån än Weinge, men otillräcklig
torfmosse; samt Öringe mèd temligen bördig jordmån,
någon bokskog och torfmosse samt 3:ne hemman,
bebyggda af ståndspersoner. Kyrkan är korskyrka
62 alnar lång och 43 bred. En bär belägen källa,
kallad Kapellskallan, bar varit ansedd äga en
undergörande kraft och såsom olferkälla varit besökt
af både sjuke och friske. Bland ättehögar märkas
Hapetlshogen, som af skattsökare varit mycket
besökt; Wingshög, Solhög, Skogboliög och Ussjahoy.
Vid korsvägen nära Wessinge äro lemningar af
en rubbad stenkrets, som troligen tillhöra en på
utmarken nära intill belägen valplats med
tillhörande 2:ne stora grafvar, inom hvilka stupade
Svenskar skola vara jordade i den norra och
Danskar i den östra. Flera ättehögar omgifva
dessutom stället. Socknen innehåller 46 hemman med
1,802 inbyggare pä en areal af 36,149 tunnl.,
hvaraf 3,250 äro sjöar och kärr.
WeinliolU, Heter, son af majoren vid
Österbottens regemente Ingel Caspersson Weinholtz,
hvars förfäder, som tillhörde en gammal adlig ätt
från Tyskland, för religionsförföljelser måste flykta
derifrån och nedsätta sig i Sverige, föddes d. 13
Mars 1620 och ingick 1639 i krigstjenst såsom
musketerare vid det regemente, der bans fader
var anställd. Deltog derefter uti flera
krigstill-fälligbeter och utmärkte sig genom stor käckbet,
isynnerhet uti slaget vid Leipzig 1642, der fadren
stupade. Befordrades 1646 till rustmästare vid
Uplands regemente och sedan till fältväbel
derstädes. Vid Prags stormning 1648 visade ban
särdeles tapperbet, till belöning hvarför ban 165 5
utnämndes till regementskvartermästare vid öfverste
Taubes värfvade regemente. I sådan egenskap
bi-vistade ban följande året det stora slaget vid
Warschau, hvarefter ban 1657 blef kapten och
regementskvartermästare vid lifdragonerne. Uti
det följande Danska kriget erhöll han åtskilliga
blessyror, isynnerhet vid eröfrandet af Fredriksudde
och i träffningen på Fyen 1659, der ban af de
Brandenburgska trupperna togs tillfånga. Han
fördes då till Berlin i fångenskap, hvarutur ban dock
snart sjelf ransonerade sig. År 1660 togs ban
tillfånga af Danskarne och fördes till Gliickstad;
men Jiom snart åter lös. Utnämndes 1661 till
kaptenlöjtnant vid ett dragonregemente, vid
hvilket ban sedan 1675 blef kapten. Året derefter
befordrades han till major vid ett Skånskt och
Bohuslänskt dragon-regemente, med hvilket ban
deltog uti slagen vid Halmstad, Lund och
Landskrona, och utmärkte sig så, att ban, sedan uti
Weltalo.
sistnämnda slag både öfversten och
öfverstlöjtnanten stupat, dagen derefter utnämndes till
öfverstlöjtnant. Lika tapperhet ådagalade ban
sedan år 1678 nti Blekinge och användes dessutom
nti flera vigtiga förrättningar, hvilka alla ban
utförde till konungens synnerliga tillfredsställelse.
Uppböjdes 1674 i adligt stånd och blef slutligen
1689 öfverste för Bohusläns dragoner. Han afled
d. 17 Nov. 1690.
Weber, Caapar. Då Malmö år 1677
belägrades af Danske konungen Christian V, som med
16,000 man landstigit i Skåne, men stadens
stormning genom de Svenskes tapperbet blifvit afslagen,
nedsattes på kongl, befallning i Malmö en
kom-missarialrätt, som dömde flere för Danskt
tänkesätt misstänkte Skåningar till döden. Bland deras
antal var ock Caspar Weiser, då poeseos
professor i Lund samt derjemte rector scbolæ och
pastor i Fjälie. Vid det tillfälle då Danskarne
landstego, hade ban nemligen blifvit så glad, att
versådran på honom öppnats, och han hade både
på Svenska och Latin lyckönskat konung Christian
att segra samt Skåne att återkomma till sin gamla
öfverberre. Hans skrift dömdes nu att af bödeln
brännas, och äfven han sjelf dömdes till döden,
hvilket straff dock pä bans hustrus förbön
förbvt-tes till landsflykt.
WeifiseiirelM, en liten stad i närbeten af Lutzen,
hvarföre äfven det stora der är 1632 bålloa
slaget stundom finnes benämndt Slaget vid Wemenfth,
var den ort, dit den dödskjutne konung Gustaf
II Adolf fördes ifrån valplatsen och der bans lik
sveptes. Det rum i Weisseofels, som vid
balsameringen fläckades af den store konungens blod,
bibehålles annu och visas för främlingar såsom ett
heligt rum.
Weitslo, af fornnordiska ordet Weitsla, gästabad,
kallas i gamla handlingar deo gärd, som våra
fordne konungar af ålder egde rättighet att
uppbära af allmogen, då de drogo omkring landet,
för att uppehålla sig dels någon tid på de spridda
kungsgårdarne, dels bos landets förmögnare
innebyggare. Detta kallades att fara i Weitslo. Den
gärd, som härvid af bönderne skulle utgöras, var
sannolikt i de äldsta tiderna ej så noga bestämd;
men med tiden blef det närmare utstakadt, born
mycket hvar bonde vid sådana tillfällen bade att
gifva. Att rättigheten att påbjuda Weitslo är
urgammal, synes bland annat deraf, att Snorre
Sturlesson säger, det konung Östen var på
Weitslo på Lofön, när ban öfverfölls och dödades af
Sölve Jute. Likaledes bade konung Granmar i
Södermanland farit på Weitslo, när ban på Selaön
öfverfölls och dödades af lngjald Illråda, och denne
sednare boll Weitslo på Ränninge, när ban der
botades af Ivar Widfamnes anfall. En dylik
gas|ning eller Weitslo var äfven under hedniska tiden
det vanliga sättet, hvarpå konungarne uppburo sina
inkomster af landet, ty all skatt utgick då ännu
uti varor, men ej i penningar. Att de
sammanskott, hvilka af landet utgjordes, till
underhållande af konungen och hans hoffolk, då de foro
på Weitslo, icke voro endast frivilliga gåfvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
