Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WeatfHliihA freden.
WestfulUkn freden.
277
förut hofpredikant hos Gustaf I, bar skrifvit denne
konungs historia, samt en historia öfver Westerås
biskopar. Dog 1562. Johannes O/eg, från
Nerike, är mest känd för sitt uppträdande uti den
s. k. Liquoristiska striden, då han framkom med
det påstående, att vatten kunde användas i stället
för vin uti den heliga nattvarden. Han afled år
1574. Erasmus Nicolai, förut hofpredikant hos
hertig Johan, samt kyrkoherde uti Stora Tuna i
Dalarne, och slutligen domprost i Westerås,
sattes till biskop för sin tillgifvenhet för lithurgien.
Dog 1580. Petrus Benedtcti, var åtta år med
stort beröm biskop i Westerås, till år 1589, då
ban utnämndes till biskop i Linköping. Olavus
Bellini, förut kyrkoherde i Gefle, en stillsam och
fredlig man. Ehuru ban förkastat lithurgien och
underskrifvil Upsala mötes beslut, anklagades ban
dock 1606 på riksdagen i Örehro af konung Carl
IX, och blef, isynnerhet för sin inblandning i den
beryktade Petrosas sak, afsatt från embetet. På
presterskapets enträgna böner togs ban dock till
nåder igen, och återfick sitt biskopsstift, hvilket
ban sedan förestod till sin död, är 1618.
Johannes Rudbeckius, förut professor i Upsala och
konung Gustaf II Adolfs hofpredikant, samt den
förste theologie doktor, förordnades 1619 till biskop.
Afled år 1646. Olavus Laureliiis, förut theologie
professor i Upsala och kyrkoherde i Stockholm,
vårdade sig såsom biskop synnerligen om
uppfo-slringsverbet och fattigvården. Dog 1670.
Nicolaus Rudbeckius, förut pastor primarius i
Stockholm, afled 1676. Johannes Brodinus, förut
superintendent på Gottland, var som biskop nästan
beständigt sjuk och lidande, samt dog redan år
1680. Cnrl Carlsson, förut pastor primarius i
Stockholm, dog 1707. Petrus Malmberg, var
öf-verhofpredikant och fält-superitendent hos konung
Carl XII, då ban utnämndes till biskop i Westerås;
men kom aldrig att tillträda stiftet, emedan han
redan 1710 afled i Bender. Mathias Iser, förut
pastor primarius i Stockholm’ uti trettio år,
utnämndes 1711, och dog 1725. Sven Caméen, förut
pastor primarius i Stockholm, dog 1729. Nils
Barchius, förut äfvenledes pastor primarius i
Stockholm, dog 1733. Anders Kalsenms, likaledes förut
pastor primarius i Stockholm, dog 1750. Samuel
Trotlius, till 1758, då ban bier erkebiskop i
Upsala. Lars Benzetstjerna, till sin död 1800. Johan
Gustaf Flodin, till 1808. Erik Wallén, till 1811.
Gustaf Murray, till 1825. Sven Wi]kman Caspars7
son, till 1839. Gustaf Nibelius, som drunknade
1849. Christian Erik Fahlcrantz.
IVeatfnliskn freden, så kallad, emedan den
afslöts uti städerna Osnabruck och Munster, hvilka
båda lågo uti Westfalen, är en af de vigtigaste
freder, som någonsin blifvit afslutade, och den
utgjorde länge grundvaleu för bela det
europeiska statsskicket. Svenskarne bidrogo genom sina
segrar hufvudsakligen till fredsslutet, och erhöllo
äfven genom detsamma ganska betydliga fördelar.
Sjelfva fredsmötet skulle taga sin början i April
månad 1645; men den egentliga hufvudsaken,
fredens afslutande, åsidosattes länge för obetyd-
liga tvister. Det kostade till en början både tid
och inöda alt uppfinna elt ceremoniel, som
tillfredsställde den tidens högdragna
småaktighets-anda. Fransmännen voro isynnerhet outtömliga i
uppfinnandet af obetydliga etikettsfrågor, åt hvilka
de gåfvo lika vigt, som åt menniskoslägtets
vigtigaste angelägenheter. Svenskarne åter å sin
sida trodde sig hafva jemngoda rättigheter med
Frankrike. Förnämligast genom deras store
konungs bedrifter, genom deras många lysande segrar
bade sakerna slutligen tagit en lycklig vändning,
och de ville derföre alldeles icke eftergifva
sistnämnda makt i något anspråk. För att undvika allt
sken af beroende och förekomma alla kollisioner i
ceremonielet, blefvo ändtligen tvenne särskilda orter
utsedda för underhandlingarna, hvilka dock skulle
betraktas såsom gemensamma. Frankrike
underhandlade i Munster, Sverige i Osnabruck. De
fullmäktige skulle resa från den ena orten till den
andra, eller också välja en tredje, midtemellan
liggande plats, till gemensam rådplägning, hvartill
sedermera köpingen Lengericb i grefskapet
Teck-lenburg bestämdes. Underhandlingarne fördes
omedelbarligen emellan Österrike och Sverige, sedan
de Danske sändebuden, som i början voro
bestämde till medlare, lemnat kongressen vid krigets
utbrott emellan Sverige och Danmark, och
Svenskarne voro alldeles icke angelägne om deras
återkomst. Johan Oxenstjerna, rikskanslerens son,
bade redan under drottning Christinas
mindefårig-het blifvit utnämnd till hufvudman för deri
Svenska beskickningen. Tidigt inöfvad i ärenderna,
var hnn på det innerligaste förtrogen med sin
faders åsigter; tillika hade dennes hela stolthet
och genomgripande kraft gått i arf på bQnom.
Fadern sjelf tadlade emellertid bans benägenhet
för ståt och lysande prakt. Derjemte var ban
rättfram och öppen, så att en slug och skicklig
motståndare lätt genomskådade bonom.
Drottningen hyste en oöfvervinnerlig vedervilja för denne
man, och tillgrep derföre med begärlighet hvarje
tillfälle att kränka honom. Vid sidan af bonom
stod Adler Salvius, en nyuppkomling, som med
verklig skicklighet förenade en hofmans talanger,
men äfven tillika all den slapphet och ängslighet,
som äro derifrån oskiljaktiga. Straxt i början
nppstod dem emellan ett missförhållande, hvilket,
sedermera närdt och underhållet af drottningen,
räckte ända till slutet af underhandlingarna.
Salvius ville göra sin ålder och sin erfarenhet
gällande; men Johan Oxenstjerna bemötte bonom med
den mest frånstötande stolthet, och de sade
hvarandra i sina bref ofta de bittraste stickord.
Förgäfves bemödade sig rikskanslern att återställa ett
godt förhållande dem emellan; alla bans
förmaningar till sonen att moderera sig, och all icke
framhärda i sin styfsintbet, voro fruktlösa. Denna
söndring måste naturligtvis hafva ett högst
ofördelaktigt inflytande på ärenderna, och do Franske
underbandlarne visste äfven att till sin fördel
betjena sig af dessa förhållanden. Christina
behandlade Salvius såsom sitt kreatur, och begagnade
honom till verktyg att utgjuta silt bittra bal emot
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
