Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vicker.
Vicker.
293
bankir för 2,000 francs, och förskaffade sin
upphofsman den stora guldmedaljen och
bederslegions-stjernan; L’elfet d’Htver, som inköptes af Ludvig
Filip och fått sitt rum i Luxemburgska galleriet,
der den flitigt kopieras af unga konstnärer; Vue
de llnltande, Cabane de pècheur, m. fl. Äfven af
konung Carl Johan blef ban nu ihàgkommen med
en ordensstjerna. Från Sverige bade man också
nu åt bonom anslagit ett stipendium af 2000 R:dr
R:gs; men då bans utmärkta arbeten, hvilka han
i Paris flitigt fortsatte, gjorde detta understöd för
honom mindre nödigt, begärde och utverkade han
sjelf att detsamma blef bonom fräntaget, och
öf-verflyttadt på en annan artist. Hans bjelpsamhet
mot många behöfvande och det understöd ban
årligen lemnade sin åldrige fader och sin mindre
bemedlade slägt, voro också talande bevis på bans
fromma och ädla sinnelag. Klen ett ihärdigt
arbete, oförsigtighet och slutligen äfven sorg öfver
en af bonom innerligt älskad Spansk sjuttonårig
flickas af adlig familjs plötsliga död, skulle snart
förkrossa* bans känsliga hjerta och sluta hans
konstnärsbana förr, än ban sjelf och hans vänner
hade förmodat. Ett inre lidande tärde under de
sista ären alltmera på bans lifskrafter, hvilka
äfven det södra Frankrikes varmare klimat, dit ban
på läkarnes inrådan tagit sin tillflykt, icke mer
förmådde återställa, så att ban i Dec. månad 1846
slutligen afled i Pau. Till sitt yttre var Wic-’
kenberg af medelmåttig och spenslig gestalt, med
Ijosblå, glänsande ögon och kastanjebrunt, något
lockigt bår.
Vicker (Vicia) är ett örtslägte, som tillhör de
med ärtbaljor försedda växterna (Legominosæ), samt.
bar parbladiga blad, ulan uddblad. Flera arter af
detta slägte äro numera bos oss allmänna. Bland
dessa åtskiljer man dem, som hafva många
blommor på utdragna blomskaft, och dem, som hafva
blommor sittande i bladvecket, oästan ulan skaft.
Bland de förra äro: Cassubiska vickern, Kråkvickern
(V. Cracca), Tvååriga vic/sern (V. Biennis), Årthka
mckern (V. Pisiformis), och Luddvickern (V.
Vil-losa) såsom foderväxter de anmärkningsvärdaste.
Cassubiska vickern är flerårig, blir 1 — 2 fot bög,
med krypande rot och mànggreniga, rikbladiga
stjelkar, som hålla sig uppe utan stöd, samt har
mångpariga blad med små uddspetsade småblad och
korta klängeo. Den trifves mest i rikets södra
land-skaper; men förekommer företrädesvis på
busk-bevuxna, bergiga och sandiga platser, der den
ofta bildar en tät och jemn vegetation. Fröen
mogna i Augusti och Septemter. Skuren i
blomningen, ger den ett godt foder. Kråkvickern, som
äfven kallas Fogelvicker och Tranärter,
förekommer allmänt på åkerrenar i ängar och beteshagar
i bela riket, utom högst opp i Lappland, och
förekommer mest pä buskbevuxna ställen, der den
klättrar med sina greniga, skruflika klängen. Roten
ar krypande, och stjelkarna talrika, greniga,
kantiga, samt omkring en aln höga. Ärtbaljorna blifva
tumslänga och brunaktiga. Denna vickerart trifves
på all, ej för mycket mager jord, hvars läge ej
är sankt eller för mycket torrt. Den är passande
både till grönfoder och bö, och sås bäst i
förening med någon högväxande gräsart, för att vinna
stöd ech ej nedfalla till marken. Tvååriga
vickern är egentligen från Siberien; men tål väl det
Svenska klimatet, särdeles pä en något ler- eller
mergelbaltig jord, samt äfven på styf lera; dock
bör läget ej vara saDkt eller alltför torrt. Roten
är tvåårig, och stjelkarna, som derifrån uppskjuta,
blifva ända till 3 à 6 alnar böga, hvarföre växten
inom Sverige äfven kallas llögvicker. Som den
dessutom äfven är tät och rikbladig, samt länge
bibehåller sig mjuk och saftig, är den
otvifvelaktigt ett af de mest gifvande och för boskapen
behagligaste foderslag. För att bereda den stöd,
sär man den helst tillsammans med andra växter,
såsom bönor eller råg, och den kaD äfven nyttjas
både till grönfodring och lill hö. Årthka vickern
bar stundom nära manshöga, fyrkantiga och föga
veka stjelkar, med omkring fempariga , något
blågröna blad och greniga, skruflika klängen. Såsom
vild förekommer den bos oss endast sällsynt; men
trifves helst i stenrös bland buskar, hvarföre den
ock på steniga eller mindre bördiga lokaler i
södra och mellersta Sverige sannolikt med största
fördel skulle odlas. T.uddvickern, som äfven kallas
Lins eller Rågvicker (emedan den är ett vanligt
ogräs bland råg), plägar stundom förblandas med
Kråkvickern; men skiljer sig derifrån genom sin
ettåriga rot och färre, mindre greniga och med
mjaka hår beklädda, stundom 2 alnar böga
stjelkar. Den träffas öfverallt der råg odlas, och ger
sannolikt större afkastning än Kråkvickern. —
Bland vickerarter med blommor nästan utan
bladskaft äro Åkervickern (V. sativa), Häckvickern (V.
sepium) och BOnvickern (V. Faba) de
anmärkningsvärdaste. Jkervickern är i Sverige allmänt
kand som foderväxt, och förekommer som ogräs
i grannskapet af odlade ställen öfverallt i landet,
med undanlag af de nordligaste trakterna. Dess
stjelkar äro k&ntiga, något bäriga, omkring
alns-böga, och kunna ej utan stöd bålla sig
fullkomligt oppräta. Bladen äro skiftevisa, och bestå af
6 — 9 par småblad, som i spetsen äro urnupna och
försedda med en liten utskjutande tråd; klängena
skruflika, vanligen tredelade. Blommorna sitta
vanligen två tillhopa; bladvecken och ärtbaljorna äro .
sabelformiga och oppräta. Genom odling
förvandlad till böstsäde, kallas Åkervickern Vintervicker.
Den bör hafva god och lätt redd jord, helst en
lätt lerjord, med ej alltför lorrt läge; men
trifves ej i stark sand. Vanligen sås den i förening
med hafre, korn eller bönor, och gifver ett
ypperligt foder åt boskapen. Den varar blott ett
år. Till någon del snarlik denna, men med flerårig
rot, förekommer Hdckvickern med sina blåröda, i
korta klasar sittande blommor, samt kantiga, glatta
stjelkar, hvilka utan stöd bålla sig upprätt.
Bladen bestå mestadels af 5 par småblad, som äro
kortuddiga och föga urnupna. Ärtbaljorna äro
svarta, och hafva äfven svartaktiga frön, som
vanligen kallas Tranärter. örten förekommer bland
buskar i ängar och hagar hos oss öfverallt, olom
i de nordligaste trakterna. Den ätes gerna af bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
