Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wittus Andernon.
Wa||lberg;.
331
förklarade bonom sitt välbehag uti ett
egenhändigt, högst smickrande bref, hvarati den Svenske
hjelten af monarken helsades med titeln: "Mon
Coasin."
Wittus AnderMoa. Sedan konung Carl XI
ander vislandet i Blekinge är 1679, fattat beslut att
dit från Stockholm förflytta rikets örlogsflotta, och
ön Trossö, i anseende till sina goda rymliga hamnar,
snkargrund och inlopp blifvit ansedd till en sådan
•tation vara tjenligast, reste konungen sjelf till
öo, som då egdes såsom skattehemman af en man
vid namn Wittus AnderssoD. Konungen sade till
denne: "Vi vilja bygga en stad på din ö, och
lägga Vår flotta der;" men Wittus svarade kallt
och oböfligt, att ban dertill ännu icke lemnat sitt
bifall, att ön icke vore fal o. s. v. Men som
nu denne Wittus — med eller utan skäl, vet
man numera icke — beskylldes för att genom
falska eldar hafva förvillat seglare, för att få dem
att stranda vid sin ö, blef ban häktad och förd
till Cirlshamns fästning, der ban qvarbölls medan
arbetet företogs. Han beqvämade sig då snart,
sålde ön och flyttade derifrån med hustru och
dotter till Listerby eller Silletorp.
Vltzen, en Tysk adlig familj, som, enligt någras
uppgift, förde i skölden en åt höger vänd ulf,
men enligt andras påslående hade i sitt vapen en
sjuuddig stjerna, var troligen en af de flera
ätter, som bitkommo med konung Albrekt, och den
räknade några på sin tid ganska inflytelserike och
otmärkte män. En Herman von V||ien var
riddare och riksråd på 1360-talet; en Viche von
Vitzeu kallas 1375 riddare och riksråd, var 1379
konungens fogde på Kalmare slott, 1408
häradshöfding i Brobergs härad, samt 1419 höfvidsman
på nerstrup och Abrahamstorp; en Tlioiuaa von
Vitsen kallas riddare och riksråd år 1419.
Yiwalliua, Lar», som härstammade från Nerike,
född 1605 och död 1669, har, utom flera
latinska Carmina, författat en stor mängd Svenska
Sånger, med hvilka ban, enligt Scheffers omdöme i
dess Svecia Literata, frànröfvade alla sina samtida
medtäflare hederskransen. Af dessa sånger är väl
den mest bekanta, Tå han fördes åt /dnyelset,
äfven den intressantaste, ehuru mera för sjelfva
ämnets, än den poetiska behandlingens skull. Det är
äfven anmärkningsvärdt, att ban genom strofernas
begynnelsebokstäver anagrammatiserat sitt namn:
"Lars Viwallius, Nerikesbo," sä att ban lärer var8
en bland de allraförsta, som i vårt språk användt
denna lek. Han förälskade sig i en Dansk fröken,
Gertrud Grijp, hvilken ban, under det lånade
namnet Erik Gyllenstjerna, hemligen äktade och
bortförde från sina föräldrar; men af dessa ertappad,
måste han i ett långvarigt fängelse böta för sin
nngdomslältsinnigbet.
Wodun, så beinämndes af alla Germaniska, och
äfven af flera Slaviska folkstammar, den
gudomlig-bet, som nordboarne dyrkade under namnet Odin,
hvilket väl äfven i sig sjelf lärer vara en och
samma benämning. Wodan var krigets gud, och
föreställdes gemenligen i full rustning; ban troddes
gifva de dödlige seger och styrka mot deras fien-
der. Bland de i Mecklenburg-Strelitz funne
Slaviske gudar äro icke allenast flera med påskrift:
Wodhaf hvaribland en med korphufvud, utan äfven
en med påskrift: Outhin, hvilken häller i banden
ett menniskohufvud. Ifrån den gamle Wodan ledde
Frankerne t Gallien, Sacbsarne i norra Tyskland,
Anglosaxarne i England och flera andra folkslag
sina konungaätters härkomst. Vida spridd kring
bela det mellersta Europa var Wodans dyrkan,
och på mänga ställen gaf den blott sent samt
efter ett hårdt motstånd vika för kristendomen. Sä
offrade Swewerne i Schweitz ännu i början af
åttonde århundradet åt Wodan, och Sacbsarne kunde
först mot slutet af samma århundrade, efter
trettioåriga svåra strider, af den mäktige kejsaren
Carl den Store förmås att afsvärja den gamle
Wodan och antaga Christi lära. Många fornforskare
hafva sammanställt Europeernes Wodan med den
öfver en stor del af Asien dyrkade Buddha, och
trott sig i båda fiona samma personlighet.
Wolilberg, Bengt, af obekant härkomst, var
en af de många käcke krigsbussar, som under de
trenne Carlarne utmärkte sig genom ett alltid
oförskräckt mod, och småningom tjenade sig upp ifrån
det lägsta stånd. Född i Södermanland d. 28 Mars
1646, började ban sin krigshana 1665 såsom
mu-sketerare vid öfversten grefve Kort Königsmarks
regemente uti Bremen, samt bivistade derpå
Bremiska belägringen och de derunder förefallna
träff-ningar. Befordrades sedermera 1666 till korporal
vid fältmarskalken grefve Dohnas regemente, 1667
till korporal vid lifregementet till bäst, och 1668
till volontär vid grefve Otto Wilhelm Königsmarks
regemente uti Frankrike. Efter fredsslutet emellan
Frankrike och Spanien ingick ban i kurfurstens af
Heidelberg tjenst, och bivistade derunder
intagandet af åtskilliga slott och fästningar, äfvensom
slaget vid Bingen, der ban sårades på tvenne
ställen. Då någon tid derefter detta krigståg slutade,
ingick ban såsom underofficer i Holländsk tjenst,
och kommenderades med femtio man på ett
örlogsskepp, som skulle konvojera en handelsflotta
till Smyrna, hvarunder han fick tillfälle att utstå
flera hårda strider, dels mot Turkiske sjöröfvare,
dels mot Engelska örlogsskepp, och derunder
visade ban sig städse såsom en tapper och
behjertad stridsman. Ar 1674 gick han ur Holländska
tjensten till den Franska, samt deltog derefter
med berömligt mannamod uti slaget vid Genefl,
belägringen af Oudenarde och åtskilliga andra
träffningen Då kriget emellan Sverige och Danmark
1675 utbröt, återvände han genast till
fäderneslandet för att egna detta sin tjenst, och blef nu
först adjutant, samt straxt derpå kornett vid
grefve Wittenbergs regemente, med hvilket ban
deltog uti slaget vid Fehrbellin, der ban ganska illa
sårades. Befordrades 1676 till löjtnant vid
öfverste Mellins regemente, med hvilket ban deltog uti
slaget på Landt-Rügeo. Reste sedermera 1678
öfver till Skåne, då ban för sina många vackra
krigsbedrifter utnämndes till
regementskvartermästare vid Östgötha kavalleriregemente, och straxt
derefter till löjtnant vid lifregementet till häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
