Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34S
Våldgästningen.
flänga.
till eo tvången skyldighet, den der man ej fick
undandraga sig, och på hvars uppfyllande hvarje
behöfvande nära nog egde rätt att påcka. Hos
våra äldste förfäder var gästfribeten långt ifrån
en tung och besvärlig börda, utan snarare en
lätt och angenäm menskligbetspligt. Bonden, ännu
föga betungad af skatter och utlagor, samt utan
både tillfälle och bebof alt afsätta sin gårds
alster, delade sä mycket hellre med sig af sitt
öfverflöd åt vägfarande gäster, som detla ej var
honom nödvändigt till andra bebof, och eo
långväga gäst i utbyte kunde meddela bonom
kärkomna underrättelser om bvad pä andra orter sig
tilldragit. Då voro äfven resor i landet ännu
ganska sällsynta, ty hvar och en trifdes helst
hemma bos sig. Sedan åter, efter kristendomens
införande, en mängd nya inrättningar, andra
seder och ett förändradt lefnadssätt uppkommit,
hvilka gjorde att resor allt oftare företogos, samt
att de resandes antal var allt större och större,
blef förbållandet belt annorlunda. Gästning af
vägfarande, icke längre en frivillig handling af
välvilja, utan en genom lagstadganden påbjuden
skyldighet, blef en tryckande börda, isynnerhet för
den fattigare allmogen, som så väl sjelf behöfde
allt hvad ban ban kunde hafva. Det var numera
icke endast ensamme vägfarande, hvilka någon
gång foro genom landet, samt med fogligbet
begärde att blifva herbergerade; förnäme herremän
kommo ofta resande med ett talrikt följe af
drängar och bästar, samt drogo öfvermodige och
trotsande in uti allmogens gårdar att gästa. Då drefvo
de bonden ur bans egen bästa stuga, och inrymde
sig sjelfva deri, ledde ut bans hästar ur stallet,
och insatte sina egna i stället, uttagandes med
väld foder ur bans lada åt dem, och ur hans
vist-bus mat för sig sjelfve. Allt det bästa, som i
gården fanns att. tillgå, måste i öfverflöd stå de
gästande till tjenst, utan ringaste betalning eller
ersättning. Inga invändningar hjelpte, hotelser och
slag väntade de arme bönderne om de vägrade att
utlemna något, och, vapenlöse som de voro,
förmådde de icke på minsta säll afvärja det öfvervåld,
hvarmed de sålunda hemsöktes. Ett dylikt
förfarande utplånade mångenstädes bos folket alla spår
af den fordna gästfribeten. Derföre bände äfven
med tiden ej sällan, att ensamme resande, hvilka
ej voro i stånd alt skrämma sig till berberge och
med våld taga sina förnödenheter, numera
obarm-bertigt afvisades, buru sent på qvällen de äfven
ankommo, huru svår än väderleken var, och huru
okunnige de än voro om vägen till närmaste gärd.
Våldet alstrade bitterhet, och uti detta, som uti
många andra hänseenden, voro lidna oförrätter en
orsak till försämring uti allmogens ursprungligen
så ädla sinnelag. Genom den ryktbara
Alsnöstadgan 1285 upphäfde ändtligen konung Magnus
Ladulås den mycket öfverklagade och för
allmogen sä tryckande våldgästningen, hvarföre ock
denna stadga kan anses såsom en bland de största
välgerningar Svenska folket åtnjutit af sina store
konungar. Vid strängt straff och fyratio markers
plikt förbjöds då hvar och en, att pä sina resor
genom landet, med våld taga sina förnödenheter i
allmogens gårdar, eller fordra fri skjuts, så vida
han icke uttryckligen berättigades härtill genom
ett af konungen utfärdadt pass. Dristade någon
att icke desto mindre dädanefter begå
våldgästning, och sedan resa sina färde, tillades den
sålunda våldgästade bonden rättighet att genom
bud-kaflar uppbåda häradets bela allmoge till sitt
bistånd, och gripa förbrytaren, till undgående af
laga näpst. På det att de vägfarande likval ick«
genom dessa stadganden skulle beröfvas alla
utvägar att under resan erhålla sina oundgängliga
förnödenheter, föreskrefs det på samma gång, alt
nti hvarje större by en «ärskild gästgifvare skällt
tillsättas, som egde att bestämma hvilken af
bönderne, hvar i sin ordning, borde emot betalning
förskaffa de resande all nödig förplägning. Detta
åliggande fick ingen bonde undandraga sig; men
ingen var dock skyldig att herbergera flera än
tvenne personer på en gäng. kooungeD, äfvensom
alla biskopars, riddares och adliga svenners
gärdar voro dock helt och hållet fritagna från all
gästning. Allmogen, som på sådant sätt blifvit
lagligen befriad frän den tryckande våldgästningen,
välsignade högligen sin förträfflige konung, samt
gaf honom af tacksamhet det hedrande tillnamnet
Ladulås, såsom den der numera liksom satt läs för
bondens förut så ofta plundrade lada. Emellertid
upphörde dock ej dermed helt och hållet för
alltid den förhatliga våldgästningen, eburn den,
åtminstone ifrån denna tid, då den utöfvades, dock
alltid förblef en olaglighet. På de följande
tiderna, då regenterne ofta nog saknade tillräcklig
makt att upprätthålla ordningen, fortforo ej sällan
de mäktige herrarne att, pä sina tåg genom
landet, våldgästa såsom förut, icke allenast hos
bönder, utan äfven hos ringare landtprester och
andre, hvilka icke kunde försvara sig. Ännu i Sten
Sture d. ä:s tid omtalas det huru den vilde och
öfvermodige riddaren Erik Carlsson Wase en qväll
med sitt följe tog in bos en prestman i
Södermanland, och i bans gård anställde en fullkomhig
våldgästning, hvarvid han dock blef dräpen af prostens
folk samt någre tillstädeskomne biskopstjenare och
allmogen i trakten, i öfverensstämmelse med det
stadgande i lagen, att hvar och en, som vågade
anställa våldgästning, kunde saklöst dräpas. Efter
konung Gustaf I Wasas uppträdande pä thronen,
omtalas i allmänhet icke vidare någon
våldgästning, utan om en sådan någon gäng verkligen
egde rum, betraktades det i likhet med allt annat
öfvervåld, rån och hemgång, samt beifradas alltid
såsom edsöresbrott af lagen.
1%ramiMia kapell, annex till Mora socken af
Fahlu län, är beläget vid Wåm-ån, en mil norrut
ifrån Mora kyrka. Adr. Mora.
U»n!ja, en socken i Finspångs bärad, är belägen
vid Roxen, mil V. frän Norrköping, och
tillbör 3 kl. konsist. Socknen är nästan innesluten
af 2:ne åsar mellan sjöarna Glan och Roxen, och
bar mestadels bergaktig mark, för öfrigt lerjord
och svartmylla. Skog finnes vid de flesta
hemman. I orten bar af ålder varit bergslag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
