Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åreberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
408
Ängsgröe.
Ättestupor.
latinska benämningen Crex. Han döljer sig
mer-ändels i säden eller gräset, samt flyger dåligt och
ogerna, vanligtvis blott i korta sträckor. Ändock
är han flyttfogel, bortflyttar frän Skåne i
September, och plägar kallas Vnklelkung, emedan ban
kommer och far med vakteln. Hans föda består
i insekter och larver, snäckor, maskar, gräsfrön
och späda gräsrötter. Hans kött är om bösteu
mycket fett, och anses för en läckerhet.
Ängsgröe (Poa prateusis) är ett af våra
vanligaste inhemska grässlag, och utgör en betydlig del
af böet på våra goda naturliga ängar. Hess rot
är krypande, och uppskjuter Hera upprätta, t—2
fot bög3, trinda glatta strån, med korta mörkgröna
stråblad. Vippan är utspärrad och glattgrenig, med
omkring 5-blominiga småax, och kronorna
omgifvas af tätt, bvilaktigt ludd. Det blommar i Maj
och Juni, och ger i Juli manad mogna frön.
Ängs-ull (Erinphorom) utgör ett slägte af de sä
kallade Halfgräseo, och igenkännes lätt på de långa
hvita bår, som omgifva fröen. Det växer i kärr,
och dess ull kan nyttjas till stoppning. Pä våren
ätes detta gräs begärligt af boskapen, men ej fram
pÄ sommaren, dock ingår det stundom i det s. k.
Starr- eller Mad-böet
Äug-sviimel (Keslnca elatior) är ett flerårigt,
förträffligt grässlag, på vanlig, ej allt fur mager
eller högländt ängsmark. Stråen blifva 2 — 3 fot
höga, trinda, glatta, och försedda med liera 2 — 3
linier breda blad, samt nedtill omgifna af en yfvig
och temligen hög buske af platta, något sträfva
blad. ßloinvippan blir ända till qvarterslång, före
och efter bloinlingen något lutande och
hopdragen, samt under blomningen med åt en sida
utstående något sträfva grenar. Gräsets färg är
rent grön. Det blommar i Juni och Juli allmänt
i hela Sverige pä ej allt för torra ängar och vid
vägar, samt är ett ypperligt liögräs.
Ängsö, en socken i Ytter-Tjurbo härad, är
belägen i Mälaren, 2 mil O.S.O. frän Westerås, och
tillhör 3 kl. patr. Socknen innefattar bela
Ångs-ön i Mälaren, utom en del i nordost, som hörer
till Tbeda socken, samt dessutom några mindre öar,
såsom Måholmen, Långholmen, Fagerön, Hallingen,
in. fl. I sydöstra ändan af Oxfjärden, som i öster
begränsar socknen, finner man de s. k.
Biskopsste-narna, der tre län, Upsala, Westerås och
Nyköpings, sammanstöta. Ängsöns norra del är
jem-nast och mest bebyggd, och jordmanen är
sandblandad lera. Åkerbruk är bufvuduäringen. Ängsö
gård, 3 mtl. frälse-säteri, med underlydande 1 5 y
mtl. frälse på öarna, och dessutom 3y i Björksta,
41 i Kungsära, samt t mtl. i Sevalla, har fordom
tillhört Folkungaslägten, samt derefter Sparrar och
Bjelkar intill 1712, då den tillföll slägten Piper,
i hvars bänder den nu är fideikommiss.
Sätesgårdens ägare har ännu patronaträtt i socknen, och
bade ända till år 1692 egen jurisdiktion, eller till
och med "Halstält" öfver sina underhafvande på
öarna och i Björksta socken. Slottet har varit
befästadt, belägrades och intogs 1522 af Gustaf
Wasas krigsfolk, och sköflades af Dalkarlarne år
1598; men har på 1700-talet blifvit återstäldt,
och är nu ett stenhus af fyra våningar med torn.
Kyrkan har blifvit reparerad pä 1700-lalet, och
hyser tvenne grafchor, för Piperska och Sparresa
slägterna. Holmen Skai/ien skall fordom hafva
varit elt tillbali för sjöröfvare. Socknen
innehåller 19 hemman, hvilka, med undantag af ^ mantal
frälse, som tillhör prestgården, samtligen tillhöra
Ängsö gård, med en befolkning af 564 personer
på en areal af 4,166 tunnl., hvaraf 20 äro sjöar
och kärr. Adr. Enköping.
Ärenpris (Veronica Oflicinalis) är allmän i
skogar och torra ängar. Denna ört värderades
fordom mycket säsom ett förträffligt tbé i Uera
sjukdomar, och har äfven, kanske med mera fördel,
varit begagnad såsom surrogat för det Oslindiska
tbéet. Våxien ätes både af baslen och
hornboskapen.
Ättebncknr. Ju mera gods och ju talrikare följe
den döde fick med sig i grafven, desto välkomnar*
förmenade de gamle Svearne att han skulle blifva
hos gudarne, likasom man trodde dödsoffret vara
angenämare för himlen, ju högre lågan af hålet
uppsteg mot birnlen. Askan eller den döde
uppsamlades och förvarades i en kruka, som
nedsattes uti en stor, för ändamålet serskild! uppkastad
hög, hvilken kallades "Ailebiickeemedan sådana
gemenligen tillhörde hvar sina serskilda alter.
Otaliga sädana ättebackar anträffas öfverallt i
Sverige. Kommo flera krukor i en hög, sattes
vanligen de förnämares krukor öfverst, alltid
mannens ofvanpå qvinnans. Detta åtskiljes
lätteligen derigenom, att med niännernes krukor följa
gerna vapen, och med qvinnornas små smycken,
hektor, fingerborgar o. dyl. Krukan öfverböljdes
med sten, och ofvanpå lades eu stenhäll; sedan
kastades sand och jord öfver alltsammans. Den
tid, då detta begrafningssätt mest var i bruk,
plägar uti häfderna benämnas Bränneåldern.
Ättehot benämndes i forntiden de serskildta böter,
som af dråparens slägt erlades till den dräptes
närmaste slägtingar. Då det tilläts en dråpare att
försona sin våldsgerning med höfer, skulle han
nemligen icke allenast sjelf böta till den dödades
närmaste arfvinge ett visst belopp, som kallades
arfvebot, utan samtlige hans faderoe- och
möderne-fränder skulle dessutom äfven sammanskjula, de förre
till två tredjedelar, de sednare till en tredjedel,
det bötesbelopp, som kallades ältebot, och hvars
ändamål var all försona den förolämpning, som
den dräpnes bela slägt kunde anses hafva lidit
derigenom, att en dess medlem blifvit dödad.
Ättestupor. Nordens gamla folk, hvilka bane
höga tankar om själens odödlighet, trodde sig
kunna efter godty cke ända sina dagar när de ville,
isynnerhet dä sjuklighet eller
ålderdomsbräcklig-beter gjorde lifvet mindre angenämt. Man ville
ej gerna afbida en långvarig dödlig sjukdoms
eländen, utan gjorde hellre belt lugnt anstalt om
sitt hus, och tog med gladt mod afsked af sin*
anhöriga, samt störtade sig derefter utför n;i*on
hög klippa, hvilket kallades "att fara till Odén.
Ett sådant ställe benämndes Ätleslupa, ÄltutW1
eller Gyllingshainmar Man känner ännu flera stal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
