Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ören och Örtugar - Öreryd - Öresten - Öresundska tullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttrycket ”mark örtuger,” likasom förut ”mark
penningar,” mycket allmänt i handlingarna förekommer.
Att konung Albrekt, vid införandet af nämnda sitt
nya myntsystem, bestämdes af den erfarenhet han
från Tyskkind inhemtat om behofvet och gagnet
af högre myntvalörer för den allmänna rörelsen,
äfvensom att derigenom ett stort steg framåt
gjordes i myntväsendets utveckling, är ganska
gifvet. Man saknar emellertid all bestämd
kännedom om den myntfot, efter hvilken dessa örtugar
slogos. Enligt Berchs uppgift skulle 192 stycken
hafva utmyntats af en lödig mark silfver; och som
en mark örtugar, enligt regeln, motsvarade 8 mark
penningar, skulle i följd häraf 1 räknad mark
penningar uti örtugar hafva utgjort 1/8 mark
vägen, hvilket dock förefaller mindre troligt, i
betraktande af det kursförhållande, som under
ifrågavarande tid egde rum emellan mark vägen och
mark räknad i penningar. Enligt 1449 års
myntordning skulle af en massa fint silfver om 10 lod
utmyntas 120 stycken örtugar. Alltså innehöllo
24 stycken, d. v. s. 1 mark örtugar, 2 lod fint
silfver. En mark i penningstycken innehöll då 50
procent mindre fint silfver än en mark i örtugar.
Under Sten Sture den äldres tid föreskrefs det, att
myntet örtug om 8 penningar skulle göras så godt,
att 1 mark vägen höll 8 lod silfver. Ören, eller
s. k. rundstycken, till skillnad från de fyrkantiga
Klippingarna, utmyntades första gången under
Gustaf I Wasas regering.
Öreryd, ett annex till Stengårdshults socken, är
beläget i Mo härad, 5 mil S.V. från Jönköping.
Rådande jordmånen är sand. Nitsafors jernbruk,
samt säteriet Bjersved äro här belägna. Socknen
innehåller 11 hemman, med en befolkning af 440
personer på en areal af 18,075 tunnland, hvaraf
1,250 äro sjöar och kärr.
Öresten, i Westergöthland, Elfsborgs län, Marks
härad och Örby socken, har fordom varit en fast
Götharikes gränsfästning mot förra Danska
gränsen, så gammal, att konung Erik af Pommern, i
sin Jordabok, räknade den bland Sveriges slott och
län. Redan från år 1387 berättas riksrådet
Algot Månsson, Sten Sture den äldres farfader, åt
drottning Margaretha hafva upplåtit Öresten och
Öpensten med Marks och Kinds härader i
Westergöthland. År 1434 ryckte Engelbrekt framför
detta fäste, och nödgade den der vistande Danske
kommendanten Jösse Laurentsson först att
dagtinga, och sedan att uppgifva fästningen, som då
straxt blef plundrad och afbränd. År 1449, då
konung Carl Knutsson red sin Eriksgata omkring
riket, befallte han och fogade anstalt om, att
Örestens slott skulle ånyo uppbyggas och väl bemannas
mot konung Christian I, som hotade Sverige med
krig. Denna anstalt verkställdes år 1460 och de
nästföljande åren med sorgfällighet af Sten Sture
den äldre, å konungens vägnar, så att Öresten
åter blef en stark fästning. År 1470 kom konung
Christian med en stor krigsmakt utanför slottet
och belade det på alla sidor; men Sten Sture,
konung Carl Knutssons systersson, angrep honom
snart och slog honom ridderligen på flykten, då
månge Tyske och Danske ädlingar föllo, och
konungen sjelf sårades. År 1502, vid
Larsmessotiden, råkade detta fäste i händerna på dåvarande
Danske kronprinsen Christian, sedermera Christian
II, hvilken dervid visade stor grymhet med mord
och brand, samt ödelade fästningen. Likväl kom
den Svenske kommendanten Åke Hansson, jemte
större delen af sitt manskap, efter tappert
motstånd, med lifvet derifrån. Ovisst är, om Öresten
ifrån den tiden varit befäst; men så länge det var
befästadt, kallades det i den tidens skrifter,
Cronones Slott, och kringliggande landet kallades länge
Örestens län. År 1582 gafs det af konung Johan
III till friherreskap åt Erik Gustafsson Stenbock;
men blef år 1682 åter till kronan reduceradt.
Numera är det öfverste-boställe för Elfsborgs läns
infanteri-regemente.
Öresundska tullen. Uti äldre tider, och innan
folkrättens lagar blefvo gällande, var det vanligt,
att strandboerne vid segelbara strömmar eller sund
kräfde tull af dem, som på sådana vatten drefvo
handel. Denna afgift betraktades dels såsom en
vederbörlig skatt åt den, som egde vattendraget,
dels, och ännu oftare, såsom en lösepenning att
derigenom befria sig från strandboarnes
plundringar. Af denna dubbla anledning hade äfven från
äldre tider tillbaka genomfarten i Öresund varit
belagd med en sådan tull, och emedan Seeland
städse varit Danska maktens hufvudsäte, samt
dessutom bästa segelleden går utefter denna kust, så
betaltes afgiften åt Seelands konung. Huru saken
förhöll sig för öfrigt i de äldsta tiderna, är
numera icke så noga kändt; men afgiften lärer hafva
varit blott en rosenobel för hvarje köl, lasten
deri inberäknad. Segelfarten på Öresund var också
den tiden ännu ganska obetydlig, ty
Östersjöhandeln drefs nästan uteslutande af Danizig,
Stralsund, samt hufvudsakligen af Lübeck, hvilken
sednare stad på landvägen från och till Hamburg
hemtade söderns och utförde Nordens varor.
Christian II och hans efterträdare uppmuntrade
Holländarnes Östersjöhandel, förnämligast för att
derigenom bryta Hansestädernas. Detta lyckades
fullkomligt, och alltifrån den tiden blef Sundska tullen
betydligare, samt väckte uppmärksamhet och
tvister. Kejsar Carl V, som då beherrskade Holland,
och konung Christian III i Danmark ingingo derföre
1544 i Spejer en öfverenskommelse, hvilken under
namn af Spejerska eller Burgundiska fördraget är
den första skriftliga urkund för Sundska tullen. Uti
densamma bestämdes, att för hvarje köl skulle
betalas den dittills vanliga tullen. Nu påstodo
Holländarne, att denna tull aldrig varit mera än en
rosenobel, men Christian deremot förklarade, att
några främmande stater icke hade rättighet att
inskränka hans makt öfver Danmarks strömmar, ty
såsom sådana ville han betrakta Sundet och
Bälten. De handlande åter ville anse dem såsom
allmänna segelleder, på samma sätt som Engelska
kanalen och Gibraltarssund. Obetydligheten af
Sveriges handel gjorde, att denna fråga icke på
länge uppväckte någon oenighet. Det synes äfven
som Sverige af ålder åtnjutit tullfrihet i Sundet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
