Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öresundska tullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men det dröjde länge innan dithörande frågor
blefvo närmare bestämda. I Stettinska fördraget
år 1570 beviljade båda grannstaterna hvarandra
tullfri handel äfven genom Öresund, ”såsom af
ålder brukligt varit.” Detta allmänna stadgande
kunde likväl icke förebygga flera tvister, hvilka
gåfvo anledning till ett möte i Flacksjöbäck år
1580, hvilket synes hafva aflupit fruktlöst. Vid
ett nytt möte på samma ställe 1591 stadgades
ömsesidigt tullfri handel med egna varor, äfven
genom Sundet, men för fremmande gods och
drycker skulle dock betalas tull, så väl i Öresund till
Danmark, som ömsesidigt i hamnarna till
landsherren. Sålunda sammanblandades ännu den
Öresundska tullen med den vanliga ut- och
införseltullen. Närmare bestämningar härom skedde först
efter 1611 års krig. Medan denna fejd varade,
hade Christian IV, till Hollands stora harm,
fördubblat tullen. För Gustaf II Adolf, som åsyftade
Svenska handelns upphjelpande, blef det derföre
angeläget att beskydda sitt folk emot denna
beskattning. Den Svenska seglatsen var, som sagdt
är, ännu så obetydlig, att konung Christian utan
olägenhet kunde lemna sitt bifall, och genom
freden i Knäröd 1613 medgafs åt Svenskarne
tullfrihet, utom för dryckesvaror, för hvilka de borde
erlägga lika afgift som Danskarne sjelfve. Härvid
förblef det tills Gustaf Adolf, genom Liflands och
Rigas eröfring, väckte Danske konungens
farhågor. Redan år 1522 förbjöd denne sednare att
föra soldater eller krigsförråd genom Öresund.
Förbudet gällde väl alla stater, men träffade
förnämligast Sverige, som den tiden ännu hemtade
sina krigsförnödenheter från Holland. Man anförde
många klagomål, men allt förgäfves. Året derpå
blef det ännu värre, ty nu började konung
Christian att, tvertemot fördraget, fordra tull af
Svenskarne. Han trodde att Gustaf Adolf, djupt
invecklad i Pohlska kriget, skulle gifva efter;
men han bedrog sig. Häftiga tvister uppkommo,
och Sverige gjorde stora rustningar. Konung
Christian hade gerna velat göra detsamma; men
Danska rådet vägrade medel härtill. Gustaf Adolf
kom sjelf hotande till gränsen, och Christian
måste gifva efter. Svenskarnes tullfrihet förnyades,
äfven för krigsförråder, dock skulle dessa
senare hos Danske konungen hvarje gång anmälas.
Konung Christian klagade emellertid häröfver, och
påstod, att om rådet följt hans förmaning och i
tid rustat, skulle saken hafva fått ett annat slut.
Härefter fortgingo några år i stillhet; men 1635
klagade Svenskarne ånyo öfver intrång, Danskarne
deremot öfver falska sjöpass, och 1637, då
Svenskarne voro i Tyskland som hårdast ansatte, ja, i
en nästan förtviflad belägenhet, började konung
Christian att åter förbjuda krigsvarors förande
genom Sundet, samt att fordra det alla Svenska
skepp skulle för Kronenborgs slott stryka flagg.
Förbudet mot krigsvaror syftade egentligen mot
Sveriges handel. Genom förmyndareregeringens
omsorger och Ludvig De Geers duglighet hade
nemligen Svenska slöjderna stigit till en förut okänd höjd.
Krut, harnesk, värjor, kanoner, gevär, m. m.,
hvilka man förut måst köpa utifrån, tillverkades
nu inom landet, och detta icke blott till eget
behof, utan äfven till betydlig försäljning.
Christian IV, som, ehuru med mindre framgång,
likaledes sökt upphjelpa Danmarks handel, såg med
afund Sveriges växande handelsrörelse, och med
farhåga de krafter, som deraf alstrades. Han
beslöt då att öka tullen, och genom allabanda
olägenheter skada den Svenska handeln. Han ville
på detta sätt vinna flera afsigter. Tullen ökade
hans inkomster betydligt, och var så mycket
kärkomnare, som den tillföll hans enskilda kungliga
kassa, och ej stod under rådets uppsigt. Det på
sådant sätt utöfvade väldet öfver Sundet, ökade
äfven hans herskareanseende såsom regent. Genom
den tilltagande tullen, kunde han hindra eller
kanske tillintetgöra Sveriges växande välstånd, och
sålunda från den sidan trygga Danmark, utan att
behöfva inlåta sig i ett vådligt krig, och utan att
med sina motsträfvige råder nödgas underhandla
om krigsgärder. År 1639 höjde Christian
återigen tullen, och det till i medeltal 30 procent af
varornas värde; på några Svenska skepp, hvilka
ej ströko flagg, lät han från Helsingör skjuta
skarpt. Emedan Danske konungen förbjudit fri
utförsel af krut, började Svenskarne utföra
salpeter i stället. Nu förbjöd han äfven denna vara.
Fartygen undersöktes på det nogaste i Helsingör,
och blefvo af den ringaste anledning återförda till
Köpenhamn, der så väl de tillåtna, som de
egenmäktigt förbjudna varorna måste åter urlastas,
handelsmännen huttlades, samt om de slutligen
frikändes och släpptes, skedde detta stundom ej förr,
än hela Svenska handelsflottan afgått, då skeppet,
af fruktan för kapare, icke vågade sig ensamt ut
på hafvet. I spetsen för tulluppsyningen uti
Helsingör hade Christian förordnat en bankrutterad
köpman från Götheborg, en förrymd borgmästare
från Westervik, och en f. d. uppsyningsman vid
Svenska tullen utanför Danzig, men derifrån rymd
för försnillning; allt män, hvilka noga kände
handelsvägarna, hatade Sverige, samt iakttogo hvarje
tillfälle att visa sin ovilja. Den, som vädjade från
dessas domslut, blef hänvisad till öfver-tullrätten
i Köpenhamn, hvars ordförande var konungens
måg, den beryktade Korfitz Ulfeld, en
öfvermodig, hetsig och mot Sverige då ganska
fiendtligt sinnad man. Holland erbjöd Sverige att genom
väpnadt förbund afvärja sådant öfvervåld; men
Svenska regeringen vägrade. ”För några tusende
riksdaler kunde man ej störta fäderneslandet i ett
nytt och vådligt krig.” Man beslöt att i höfliga
ordalag begära grannsämja, samt att uti Sverige
bemöta alla Danskar utmärkt väl, och icke gifva
dem någon anledning till missnöje, men att för
öfrigt tiga stilla, samt tåla både skada och skymf,
så framt det ej ginge fäderneslandet allt för nära.
År 1640 höjde Christian återigen tullen, så att t.
ex. för en centner salpeter, som kostade 16 R:dr,
måste det betalas 14 R:dr i tull. Detta
fortfarande och alltjemt ökade prejeri hade i hög grad
retat Svenskarnes sinnen, så att när Holländarne
vid denna tid erbjödo ett motförbuud, detta genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
