Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öresunds slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankomst. I väntan på det stora sällsynta
skådespelet, samlade sig på Kronenborgs slott konungen
med sin syster Maria Eufrosina, drottningen med
sin broder, den unge hertigen af Holstein, samt
hofvets alla förnämste herrar och fruntimmer. Den
29 Oktober klockan 3 om morgonen sprang
vinden öfver till nordan, och genast lyfte Holländska
flottan sina ankare och styrde mot sundet. Främst
Witteson med 11 örlogsfartyg, sedan Opdam sjelf
med 13, och derpå Floris med 11; bakefter följde
en stor skara fraktskepp och förrådsfartyg. Just
i dagningen såg man vid Kronenborg de hotande
seglen komma framsimmande ur höstmorgonens
sent skingrade skuggor. Genast var allt i ordning
till fiendens emottagande. Konungen gick upp på
vallarna framför Kronenborg, för att derifrån
betrakta och sjelf leda striden. Uti slottets fönster
stod drottningen med sitt sällskap och sitt hof,
med blickarna under bäfvan rigtade mot de
kommande fienderne. En stund efter solens uppgång
hade Holländska flottan hunnit Kronenborg, dock
utan att på vanligt sätt helsa fästningen, och kl. 8
voro de främsta skeppen midt framför slottet. Carl
Gustaf lät då afskjuta två lösa skott såsom helsning;
men Holländarne svarade ej. Nu affyrade han med
egen hand en emot fienden riktad skarpladdad kanon.
Detta var första skottet, men det följdes i
ögonblicket af alla Kronenborgs och Helsingborgs
kanoner, och på denna helsning svarade Holländarne
likaledes med skarpa skott. Drabbningen var
börjad, och i samma ögonblick styrde Svenska
flottan, gynnad af strömmen, fram emot fienden.
Wrangel med sitt amiralskepp Victoria var en bland
de förste. Han höll rakt på Wittesons fartyg,
Brederode, och gaf det ett så starkt lag, att
Holländarne vacklade dervid. Wrangel styrde
honom då närmare på lifvet, i afsigt att äntra, och
hade redan kommit så nära, att hans folk begynte
med fördel använda musköterna; men Brederode
vände då undan, och just i samma ögonblick kom
Opdam sjelf sin vice-amiral till hjelp, så att
Wrangel måste vända sig emot denne nye fiende.
Svenske vice-amiralen Bjelkenstjerna satte deremot
med fyra fartyg efter Witteson, sköt honom
redlös, dref honom på grund, äntrade derpå samt
nedhögg eller tillfångatog hela besättningen.
Witteson var en gammal pröfvad sjöhjelte, som i
tjugo år fört Holländska flottor, och deltagit i
femton strider. Också nu försvarade han sig med
ihärdig tapperhet, så att han, utmattad af sår,
slutligen stående på knä förde värjan. Två
Svenske soldater bådo honom ändtligen gifva sig
fången. ”Nej,” svarade den gamle hjelten, ”i trettio
år har jag burit svärdet för mitt fädernesland, och
skall jag nu aflemna detsamma, så må det
åtminstone ske till en officer.” Tvenne kaptener
framkommo då och emottogo värjan; men inom några
ögonblick derefter dog hjelten af sina sår.
Emellertid vände sig Wrangel emot den nye fienden,
sjelfve Holländske öfver-amiralen Opdam. Denne
var så angripen af gikt, att han ej kunde stå,
utan måste under hela slaget blifva sittande i en
ländstol; men denna stol lät han ställa öfverst på
däcket, så att han kunde derifrån se och ordna
allt. Han vexlade nu lag på lag med Wrangel,
så att å ömse sidor skeppen blefvo sönderborrade
och tågen afslitna. Wrangel styrde närmare, för
att äntra, och hade redan i sådan afsigt öppnat
musköttelden, då han blef omringad och angripen
af sex andra Holländska skepp, mot hvilka alla
han med utomordentlig tapperhet försvarade sig
ensam i trefjerdedels timme, tills ändtligen
Bjelkenstjerna med några andra Svenska fartyg
lyckades att emot vinden framtränga sin amiral till
hjelp. Dennes fartyg var dock nu så illa
handteradt och rodret så sönderskjutet, att han måste
föra skeppet undan till Helsingör, och sedermera
kunde han sjelf, för den starka sjögångens skull,
icke komma ut på något annat örlogsskepp, ehuru
han med yttersta häftighet åstundade sådant. Äfven
Bjelkenstjerna hade i denna andra strid blifvit så
illa handterad, att han måste söka stranden.
Trenne af de andra Svenska skeppen ansatte under
tiden Opdam så hårdt, att dennes fartyg blef
nästan oanvändbart, dock räddades han af några
andra Holländska skepp, hvilka skyndade till hjelp,
och sköto det ena Svenska skeppet i sank.
Öfverallt fördes striden med största häftighet, och den
blef så mycket mera blodig, som alla skeppen
voro sammanträngda inom den trånga ytan af
sundets smalaste del. Emellertid hade man märkt,
att när Holländska skeppen seglade midt i
farvattnet, kunde kanonerna hvarken från Kronenborg
eller Helsingborg göra dem någon synnerlig skada.
Dessutom hade redan i stridens första början
Witteson, genom ett lag af bredsidan, bortskrämt en
hop Svenskar från de nedersta batterierna vid
Helsingborg, så att dessas kanoner blefvo alldeles
overksamma. Nämnda omständighet, jemte den
för fienden högst gynnande, men för Svenskarne
lika ofördelaktiga vinden, gjorde det till en
omöjlighet för de sednare att hindra de förras
framträngande. Redan under sjelfva slaget seglade
Holländska lastdragareskeppen genom sundet, och
straxt efter middagen hade äfven örlogsflottan
framträngt. Man väntade nu, att Gustaf Wrangel
skulle med sina vid ön Hven förlagda fartyg
angripa de skadade och i oordning varande
Holländarne; men han underlät detta, vare sig af
fruktan eller obeslutsamhet, och ådrog sig derigenom
ett bittert tadel af både samtid och efterverld.
Holländarne hade vunnit sitt mål, nemligen en
öppen väg till Köpenhamns undsättning. Båda
partierna förklarade sig hafva vunnit segern, och
uppgåfvo fiendens förlust större än sin egen. Det
synes dock temligen afgjordt, att Svenskarne lidit
mest. Någre angifva deras förlust ända till 6
eller 7 fartyg. Riksamiralen Wrangel var sjelf
så missnöjd och ledsen öfver utgången, att
konungen i egen person måste besöka och trösta
honom. Säkert är, att striden varit ytterst
hårdnackad. Den varade från klockan 8 om
morgonen till klockan 2 eftermiddagen. Båda
öfver-amiralerne Wrangels och Opdams skepp voro mycket
skadade. Af Svenske vice-amiralerne blef
Gerdtsson sårad, och Bjelkenstjerna tvungen att med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
