Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlogsflottan - Örn - Örnehufvud, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hvad som för femtio år tillbaka var
fullkomligen svarande emot ändamålet, numera icke är
det; föröfrigt kan Sverige aldrig komma att
undvara ett visst antal fregatter, så att de sköna
dockorna alltid skola fortfara att vara gagneliga.
Ett stort och vigtigt steg, till beredande af de
förändringar, som omständigheterna påkalla i
afseende på sjöförsvarets förbättring, har å
regeringens sida blifvit taget år 1824, då den s. k.
stora och lilla flottan sammanslogos till en enda
korps, fördelad på trenne stationer, nemligen
Carlskrona, Stockholm och Götheborg. Härigenom
har styrelsen vunnit fria händer att rigta sin
uppmärksamhet åt hvilketdera hållet hon behagar,
antingen på utvidgandet och förbättrandet af de
stora eller små fartygens antal och beskaffenhet,
utan att behöfva alltför mycket befara någon
jalousie de métier emellan de underordnade
befälhafvarne.
Örn (Aqvila). Denna fogel har stark, lång, rät,
endast i spetsen krökt näbb, snedt ovala
näsborrar, fjäderbetäckt hufvud, mycket starka ben,
långa och breda vingar. Han är den starkaste af
alla roffoglar, griper med klorna lefvande rof och
bär dem till sina ungar, samt kastar sig i nödfall
äfven på kadaver. De utgöra tvenne
hufvudklasser: Landtörnar, som hufvudsakligen lefva af
däggdjur och större foglar, samt Hafsörnar, som mest
nära sig af fiskar. Landtörnen vistas i vilda
trakter bland skogar och berg, serdeles i norra
delen af Skandinavien, och ströfvar om vintern ned
på slättlanden. Han bygger sitt bo i höga träd
eller på bergspetsar, och lefver endast af
varmblodiga djur, däggdjur och foglar, hvilka han ofta
fångar i flygten. Den mest bekanta landtörn är
Kungs-Örnen (Falco fulvus), som har hufvud och
hals ofvantill brungula, inunder svarta, samt
kroppen ofvantill mörkbrun, under svartaktig, håller i
längd 3 fot och deröfver, samt i vingbredd något
öfver 7 fot. Inom Skandinavien förekommer han
isynnerhet i Norriges fjelltrakter, samt i
Lapplands berg och skogar; endast om hösten och
vintern synes han någon gång i Skånes slättbygder.
Han är i hög grad modig, grym och glupsk, och
har utmärkt starka, krökta och spetsiga vapen i
näbb och klor. Han har skarp syn, och flyger
högst af alla foglar, hvarföre han af forntidens
folk kallades himmelens fogel, eller Jupiters
budbärare. Harar, räfvar, lamm, unga kalfvar eller
getter, samt äfven hjortar och renar, jemte
foglar af alla slag, utgöra hans föda; dock förmår
han ej att höja sig från marken med ett rof af
någon betydlig tyngd, emedan vingarna äro för
långa i förhållande till hans ben. Då det dödade
rofvet är stort, förtär han derföre på stället så
mycket han förmår, och afhugger sedan stora
stycken, hvilka han sedan förer till sitt näste.
Hvarje morgon uppkastar han de bollar af hår och
fjädrar, som samlat sig i hans mage, och rensar
derigenom kräfvan. Hans näste är nära 3 alnar i
genomskärning, och han plägar hopfläta det af
tort ris och käppar, betäckta med ljung och rör.
Man påstår ock, att små barn af kungsörnen
någongång blifvit bortförda genom luften; men dessa
berättelser torde ej vara fullt tillförlitliga. På
vissa trakter skola fattigt folk veta draga fördel
af de örnnästen, som finnas i deras grannskap, på
det sätt, att de dagligen besöka dem då örnarne
äro på jagt, och borttaga det färska villebråd,
som föräldrarna fört till sina ungar. — Hafsörnen
skiljer sig från landtörnen genom sina långa
skenkelfjädrar och blott till hälften fjäderklädda
tarser, samt uppehåller sig helst nära stränderna af
insjöar, floder eller hafvet, der han ofta ses sitta
på klippor eller stora stenar och lura på rof. Om
vintern visar sig den vanliga hafsörnen ej sällan
vid södra Sveriges hafskuster; men träffas om
sommaren oftare i halföns nordligare trakter, ända
inom polcirkeln. Han synes vara mindre modig
och liflig än landtörnen; men uppvädrar kadaver
på ett otroligt afståod, och skyndar då att på
dem hålla måltid. I fångenskapen blir han lätt
tam, serdeles om han som unge uppfödes. Hans
vanligaste föda utgöres af fiskar och vattenfoglar;
men äfven lamm, harar och grisar blifva ofta hans
rof. Honan lägger i hörjan af April månad 2 till
3 hvita ägg, af hvilka dock sällan mer än 2
utkläckas.
Örnehufvud, Olof, son af borgmästaren i
Nylödese, Hans Andersson, föddes i Januari månad
år 1600. Då hans fädernestad i konung Gustaf
Adolfs tid blifvit afbränd af Danskarne, flyttade
dess flesta invånare öfver till Alingsås, hvarefter
den unge Olof Hansson med mycken framgång
idkade sina studier i Rostock, till dess han
anställdes, först uti hertig Johans af Östergöthland
kansli, och sedan år 1619 uti konungens kansli, der
han tjenstgjorde till år 1624. Som han egde en
serdeles skicklighet uti ritning och teckning, samt
äfven visade synnerlig fallenhet för
ingeniör-vetenskapen, sattes han af konung Gustaf Adolf i lära
hos den berömde Anders Bureus, hvarefter han år
1625 förordnades till ingeniör. Åtföljde i sådan
egenskap konungen på det Lifländska fälttåget och
uti kriget med Preussen, hvarunder han förvärfvade
sig Gustaf Adolfs synnerliga bevågenhet. Vid
Tyska krigets utbrott år 1630 var han äfven
konungen följaktig till Tyskland, då redan utnämnd till
general-qvartermästare, samt försäkrad om
adelskap, hvarmed han dock icke hugnades förrän år
1635, uppå rikskansleren Axel Oxenstjernas
serskilda intyg om hans stora skicklighet och många
gjorda trogna tjenster. Efter konungens död tjente han
först vid den armé, som stod under befäl utaf
hertig Bernhard af Sachsen Weimar, och när denna
här sedermera skingrades, kom han under
fältmarskalken Kniphausens kommando uti Westfalen. År
1634 förordnades han att fara till Lifland, för att
der bese fästningsverken och bestyra om deras
förbättrande, samt följande året till Ingermanland och
Finland i samma ändamål. Med fältmarskalken
Lennart Torstenson gick han sedan tillbaka till
Tyskland, och gjorde der tjenst till år 1636, då
han med rikskansleren reste öfver till Sverige, och
på flera ställen besörjde om nödiga förbättringar
af rikets fästningar, serdeles vid Kalmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
