Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogen sjöng sin sång för de båda gamla, och
det lilla de kräfde af lifvet, fingo de också, ända
till dess att Jakob en dag måste stanna i sängen.
Hvilken sjuka det var, han led af, visste ingen af
dem båda, men det hade börjat så, att när han
gick en lång väg eller stod länge, kom en sådan
underlig värk i benen öfver honom, och en morgon
när han vaknade, kunde han ej stödja på benen
längre, utan måste hålla sängen.
— Du får väl sörja för vårt nu, Martina, sade
Jakob. När jag kommer upp igen, får du hvila dig.
Det var mycket, som kom att fattas nu, medan
Jakob låg. Inte kom något vildt hem från skogen,
och ingen fisk blef tagen ur sjön. Veden gick
heller icke hem af sig själf, och någon karlhjälp
för att få hål på isen fanns heller icke. Men det
värsta var med fodret åt kon. Martina släpade
med skäran, skar och bar hem, allt hvad hon kunde.
Men det blef henne för tungt allt detta. Mer än
en gång satt hon långa stunder ute i skogen och
grät, därför att hon ej ville gråta hemma. Jakob
låg, där han låg, och det gick an med det, att
han alltid var tålig och snäll. Annars hade Martina
aldrig hållit ut.
Till sist hände deras största olycka, att kon
en vinter dog af brist, och då hade Martina ingen
annan utväg kvar än att gå på bygden och tigga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
