Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hårdt kändes detta för henne, hon, som aldrig
bedt en människa om något förr. Liten och
hop-krympt såg hon ut, fort gick hon, och där hon
kom, stannade hon, så kort hon gärna kunde för
höflighets skull. Ty aldrig gaf sig Martina någon
ro, så länge hon var ute. Hemma låg Jakob och
kunde inte så mycket som gå öfver golfvet för
att göra upp eld åt sig själf, ifall det blef kallt
om kvällen. Och mer att äta än det lilla, hon
hade satt fram åt honom, när hon gick, det hade
han inte. Förgrämd och bekymrad såg Martina ut,
där hon gick, mjölkflaskan höll hon i handen, och
på ryggen bar hon tiggarpåsen, så att hundarna
flögo fram genom grindarna utmed vägen och
skällde, där hon gick fram.
I två år gick Martina så, och under hela denna
tid blef det icke bättre med Jakob. Sämre blef det
icke heller. Till sist blef det ingen skillnad på
dag eller natt, sommar eller vinter, solsken eller
regn. Det blef bara en enda lång dag af elände,
som inte syntes ha något slut.
— Kunde jag bara få dö, brukade Jakob säga.
Då blefve det alltid bättre för dig.
Då blef Martina så svag, att hon inte kunde
hålla tårarna tillbaka, så gärna hon än ville.
— Hvad skulle det bli af mig, om du dog?
sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
