Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kens hustru hade dött, och som nu begärde henne
för en tid, därför att han ville se, om han hade
lust att behålla henne. »Det slutar med elände,»
tänkte Kristin, där hon gick. »Ung är jag inte
längre, och hålla honom kvar hos mig kan jag
inte, om han inte själf vill. Han tar mig för en
tid, och så finner han en annan, som är honom
bättre i lag. Så många finns det, som vill ifrån
det värsta i lifvet, att en annan får han alltid. Då
kastar han mig bort och tar henne, och jag får
gå igen, skämd och föraktad inför alla människor.»
Så tänkte Kristin. Men ändå gick hon. Ty hoppet
dref henne fram, hoppet, att Janne ändå skulle
behålla henne och inte göra henne olycklig, hon,
som i hela sin tid lefvat ett ärbart lif.
Timme efter timme gick Kristin så. Hennes
fötter började värka af kölden, för hvarje steg hon
tog, kom hon långt ner i snön, våt var hon in
på bara kroppen, frös gjorde hon också, och dock
dröp hennes panna af svett. Men ändå gick hon
vidare, och det var skräcken, som dref henne, den
skräck, hvilken kommer i blodet, och hvarom hon
ingenting vetat förr, men som blef vaken den dag,
då hon varsnade möjligheten att få något bättre.
Det var ej längre tankar, som gingo genom hennes
hjärna. Det var stumpar af tankar, lösryckta ord
af allt det, hon hade försökt hålla samman i hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
