Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iS
FRANS . KEMPE
i de trakter, där en industriell användning för densamma fanns,
synnerligen stort.
Skogsmarken däremot hade för den jordbrukande befolkningen ett
visst värde såsom betesmark och svedjeland. Bete åstadkoms emellertid
lättast genom att bränna skogarne och, då dessa saknade värde, användes
detta medel i full utsträckning. Faktiskt har all skog fått brinna, som
kunnat brinna, och helt säkert har under de senaste 500 åren mer än hälften
af den norrländska skogsmarken härjats af eld. Då elden en gäng var
lössläppt, kunde den ej alltid af den fåtaliga befolkningen hejdas, äfven
om denna så önskat, hvilket i allmänhet visserligen ej var förhållandet.
Myr, försumpad skog, sjöar, vattendrag och kala berg eller stark
nederbörd voro de enda regulatorerna. Häri ligger ock förklaringen, hvarför
elden fick härja jämväl sådana magra och torra marker, som efter branden
icke kunde bära gräs och sålunda härjades utan all nytta för jordbrukaren.
Beklagligt nog utgjorde dylika marker en god del af brännorna och just
de afbrändes mångfaldiga gånger, hvilket var naturligt, eftersom de voro
de brännbaraste.
Den bättre skogsmarken användes emellertid till svedjeland. Man
sådde råg, skördade och lät naturen läka såret. Efter 50 à 60 år, då
löfskog en tid fått göda marken, återkom man.
Att elden varit till svårbotlig skada för stora arealer lider väl intet
tvifvel. De myllfattiga markerna hafva genom den beröfvats den lilla
humus, som där fanns. Skogens växtkraft har härigenom blifvit nedsatt
och föryngringen ej så sällan blifvit äfventyrad, icke så mycket i det
afseendet att nya plantor ej komma, men fastmer därigenom att de sakna
förmåga af utveckling. Och ju oftare branden öfvergått dylika marker,
desto svårare äro ofvannämnda olägenheter. Man kan tryggt påstå att
torrlända marker för hvar ny brand ryckts tillbaka 50 à 100 år, eller mer,
i sin utveckling, och hvad särskildt lafhedarne i Norrbotten angår, så torde
det dröja flera århundraden, innan de kunna omvandlas till för skogsbörd
fullgod mark. Hvad jag ofvan yttrat gäller våra hedland ocli äfven i mer
eller mindre grad våra grusåsar och blockmarker. Mest fördärflig, om än
med afseende å arealen af mindre betydelse, torde dock elden varit på
bergen nedom den marina gränsen, där de lösa jordlagren till stor del
bortspolats af vågorna och där moss- och myllbildning, som under tidernas
lopp ägt rum, afbrutits af elden. För att böta den skadan, behöfvas
säkerligen årtusenden.
Men om ock elden sålunda på vida arealer gjort svårbotlig skada, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
