Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Pa björnjakt bland lapska högfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
promenera på gatorna i Hammerfest, som ju i alla fall är en stad,
om också den nordligaste på jorden.
Efter en behaglig liten lunch hade vi åter inskeppat oss
i vara vingliga snöbåtar och voro så redo att färdas de
återstående 4 1/2 milen till björnens hide i fjället. Renarne trafva
i väg. Det ystra galoppet, som blott minskar djurens
uthållighet, har nämligen nu alldeles öfvergifvits. Längs efter
vattendraget står i strandbrädden nedom videsnåren ett
upptöadt järfspår, som troget följer vår kosa ända fram till fjällen.
Här och där har en hare skuttat hän öfver snön, här har
fjällrackan smugit på silkestass för att öfverrumpla den, här
har vargen strukit fram. En kamrat hade jag med mig, som
jag hittills alldeles försummat att presentera för läsaren. Det
är en hund helt rätt och slätt, en långhårig lapphund vid namn
Skuolffe, det är uttydt fjälluggla. I februari hade jag köpt den
af en lapp, Aslak Jonsen Bals (afkonterfejad af Sophus
Tromholt i hans bok “Under Nordlysets Straaler“) i Koutokäino
inne i norska Finmarkens fjällöken, därpå fört den med
till Pajala via Karesuando och Muonionniska och nu tagit
den med mig upp på björnjakten — det är emellertid ej samma
Skuolffe, hvilken är känd frän hundutställningarne och
Kennelklubbens tidskrift utan en äldre upplaga, som ursprungligen hette
Barje, men af mig blef omdöpt; han omtalas dock i en
uppsats “Girjes“ i Kennelklubbens tidskrift. Denne Skuolffe följde
nu med för att pröfvas såsom björnhund — hvartill han på
grund af sin sällsporda feghet likväl ej alls dugde: han
slokade svansknorren och deserterade ömkligt vid åsynen af den
skjutna nalle — och förde under vägen ett beständigt oljud,
i synnerhet när han blef trött, då han skällde i ett kör. Han
beredde oss dock litet omväxling på resan genom att i
strändernas björkdungar drifva upp den ena kacklande ripan efter
den andra, undersöka alla rofdjursspår och reta renarne, hvilka
antingen gjorde en förskrämd afvikning ur pulkarännan eller
också sänkte hornen till försvar, när hunden kom rusande.
L—flycht hade också en hund med sig: en liten tax, som helst
låg i husbonds knä och åkte med i pulkan.
Ungefär 3/4 mil bortom Käyrävuopio öfverskrider man dessa
trakters barrträdsgräns. Fram på älfvens snöhöljda
kungsgata slingrar tåget alltjämt, ibland i hastig fart, ibland, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
