Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Pa björnjakt bland lapska högfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen bränner hetast, långsamt och tråkande. Här och där
har endast helt bräcklig is kunnat bildas till följd af den
starka strömsättningen, och stundom åker därför pulkan genom
isen ner i farliga, vattenfyllda hål, ur hvilka renen då
anstränger sig förtvifladt för att kunna draga upp pulkan och
körsvennen, som i regel blir våt om sitt bakre parti. Ofta måste
vi med stor försiktighet passera isflaken kring forsarne, som
gått öppna vintern igenom, ofta måste vi för att undvika dessa
senare göra vidlyftiga omvägar öfver myrholmar eller
stranduddar med en myckenhet af snö. Där en större klippa
ligger i älfven, har isen i skimrande, glasgröna spegelskifvor
och till likhet med de kringbyggda salongsventilerna på en
ångares akterdäck eller en kolossal s. k. hafstulpan, som man
kan se blomstra t. ex. på ostronskalens kalkskift, blifvit
upplyftad på stup mot stenens topp. Ut öfver forsfårorna sträcka
sig också dylika isstycken härs och tvärs likasom af begär
att eröfra terräng från och helst alldeles fjättra det fria,
iskalla fjällflödet. Här i en “koski“ (fors) lyfter en skrake, som
egendomligt nog legat kvar på vinterfiske och ej följt med
på flyttningsstråten söderut. Färden går som sagdt helt
långsamt i förmiddagshettan, ty dels är isen ofta opålitlig, dels
önskar renen helst smällkallt väder, om frågan gäller att skynda
och vara riktigt uthållig. Alldeles lugnt är det också, och
vi blifva grundligt solbrända, känna vi: skinnet kring näsan
och ögonen börjar att flagna af — en af jaktdeltagarne
presenterade sig längre fram i så godt som alldeles flådd nasus.
Ingenstädes verkar den tidiga vårsolen så starkt som just i
fjällbygden med dess skarpa ljusbrytning öfver de hardt när
oändliga snövidderna; under min expedition genom de fyra
nordländernas lappmarker i mars och april följande året blef
jag så pass brunstekt, att jag mer liknade en indian än en
skandinav. Nu kände vi ögonen lida i hög grad af att
beständigt se ut öfver den sollysta snön, de svedo och tårfylldes
samt utsatte oss för åtskilliga egendomliga syn- och färgvillor
— vi voro med ett ord angripna af “snöblindhet“ och kommo
härigenom att indirekt tjäna vetenskapen, såsom antydt blifvit.
Otvifvelaktigt predisponerar denna snöblindhet genom
ögonkatarren (conjunctivitis) för starr, ett åtminstone bland de
nordligaste fjällapparne allmänt förekommande ondt, som af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
