Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Ripjakter på Vasaratunturi eller det s. k. Gellivare-Dundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIPJAKTER PA GELL IVA RE-DUNÜRET. 1 0>)
rashöns ocli utdraget spetsiga klor. För ro skull gick jag1
till uppfloget fór att se pâ spåret däraf, något som jag* alltid
funnit intressant — ja det var såsom jag’ mindes det: vid
den upptöade legau två upprispade strålbuntar efter ving-
pennorna!
I)a jag" var tämligen säker på, att det borde finnas fiere
ripor i grannskapet, skidrade jag helt sakta framåt och lät
blickarna granska marken invid alla björkar och granar.
Plötsligt upptäckte jag ännu en ripa: hon låg tätt intill en
sten, af hvilken hon haft lä under snövädret. Denna fågel
var emellertid mera "var" af sig, vred oupphörligt på halsen
och spände emellanåt kroppen som till flykt — det töfvade
heller ej länge, innan hon gaf sig af och fick mitt skott i
ena. vingen och sidan, så att hon dunsade ner i snön nästan
fullkomligt liflös. Nu hade jag sålunda "paret" — det var
ju trefligt! Och i nyter sinnesstämning inmundigades så under
några minuters rast en chokoladbit samt litet torrt, hårdt bröd,
hvilket var stående vägkost och alltid brukade finnas i en af
jaktrockens fickor, som hette "skafferiet".
I samma säfliga fart som förut gick det vidare — jag
sökte nämligen hålla ögonen öppna och måste vara redo vid
minsta knyst för att kunna hafva utsikt att få skott på riporna.
Nu var jag kommen nästan alldeles intill den djupa ravin,
där Harrijoki med dån och praktfullt skummande synes forsa
fram vid vårflodstiden — den är förtjusande grann och stäm-
ningsfull i midnattssolens trolska belysning! Här sfotte jag
nu en skrattande riptupp, hvilken mina hagel tydligen för-
felade, och för att råga måttet af förargelsen gick en dylik
fågel upp utom skotthåll bakom några björkar. Så godt som
omedelbart härefter varseblef jag emellertid en ripa nyfiket
stirra på mig från en sluttning, och när hon lyfte, brände
jag på och hade verkligen den alldeles oförtänkta glädjen att
se henne falla — hållet var nämligen försvarligt långt. Nu
hade jag sålunda en trio af ripor — ja, den sist skjutna höll
jag dock ej i handen ännu, och henne skulle jag minsann få
arbeta för! Jag vågade nämligen ej gå ner för branten pä
skidorna, enär jag fruktade, att det möjligen skulle bära käpp-
rätt ner i den lurande afgrunden med mig i så fall, synner-
ligast då jag ej var något vidare van att skidra i starkt kupe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
