Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Ripjakter på Vasaratunturi eller det s. k. Gellivare-Dundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 PÅ SKOGS- OCH FJÄLLSTIGAR.
rad terräng’. Af denna anledning" lämnade jag skidorna, tog
ena stafven i handen och knogade i väg i den riktning, där
jag sett ripan falla. Men hvilket gement besvärligt och drygt
stycke var det ej ned till den björk, dit ripan rullat efter att
hafva markerat sin väg med bloddropp på snön! Drifvorna
buro nämligen ej, utan jag klef ner mig till öfver knäna för
hvarje steg och måste fortfara på detta föga behagliga och
högst tröttande sätt ända tills jag darrande af ansträngning
och spänning höll bytet mellan mina fingrar — sådana där
bedröfligheter erinra ju nästan om gamle herr Tantalus och
"apelsinerna" ! Men så skulle jag förstås upp igen, och den
returbiljetten blef dyrt förvärfvad! Jag trodde verkligen aldrig,
att det var så långt fram till skidorna, utan misstänkte nästan,
att något af fjällets troll släpat i väg med dem för att hämnas
det beväpnade inbrottet i sin visthusbod. Emellertid kom jag
till sist åter till mina trogna, präktiga skidor, som jag hade
god lust att omfamna i glädjen — jag var dock så uttröttad
för tillfället, att jag ej gitte det, och sedan glömde jag visst
bort det! Det är likväl ej att undra på, att man under sådana
där inträffanden i fjällmarken, särdeles då man fått slita ondt
med att trampa i mansdjup snö med pjäksorna, känner sig
smått "räddad"", när man åter har skidornas bärdugliga medar
under fötterna.
Nu beredde jag mig att återvända till hemmet, ty det
började lida fram mot middagen, och jag kände mig redan
tillräckligt motionerad. Omedelbart efter den välkomna rastens
slut steg jag därför på nytt på skidorna och rände tillbaka
längs Dundrets sluttningar — jag satte dock ej starkare fart
än att jag mycket väl kunde hinna göra vederbörliga iakt-
tagelser och andra däraf förorsakade anstalter, ifall någon
ripa skulle vilja behaga uppenbara sig. Bäst jag så fär-
dades, råkade jag egendomligt nog ut för alldeles samma
händelse som på bortvägen: jag varsnade nämligen plötsligt
helt nära mig en ripa, som tryckte invid några rönnbuskar.
Äfven denna föreföll mycket orädd och brydde sig ej ett dugg
om mig, fastän jag högst närgånget granskade henne. Skulle
jag låta äfven henne vara och skona hennes unga fägring?
Nej, nu hade jag "’fått blod på tanden" och ville ej släppa
denna fågel lika lätt som den första ! Därför drog jag af mössan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
