Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
över ökades harmen ännu mera och slutligen hade doktor
Schmidt lagt boken framför henne, ur vilken hon helt
fräckt skrivit av hela uppsatsen. Hon urskuldade sig med
en axelryckning och tyckte, att det var väl egentligen inte
så farligt. Straffet blev en varning, vilken hon skulle
lämna fram till föräldrarna för deras underskrift.
Suse skämdes över sin väninnas beteende. Genom en
slump fingo de reda på det i hemmet och häradshövding
Orland tänkte inom sig: »Med denna flicka får du aldrig
låta ditt barn giva sig i väg till främmande land! Då blir
hennes för gott och ont så mottagliga unga sinne i grund
och botten fördärvat. Det är en fingervisning från
försynen.»
Eedan samma afton skrev han, utan att hans tre »damer»,
som han gärna kallade dem, visste om det, till sin syster
Therese. »I dina händer och åt ditt goda, präktiga hjärta
anförtror jag min lilla dotter», hette det i detta brev.
»Kärnan är god, Therese, men det finns mycket slagg.
Även för hälsans skull vore det nyttigt för stadsbarnet
med den friska, rena skogsluften. Senare skickar jag dig
också min vildbasare, Käthe.» — Han frågade efter
Annemarie, och om hon inte hade lust att byta med Suse.
Käthe använde varje stund, då de andra voro utgångna
till att inöva »stille Nacht, heilige Nacht». Sina
julklappar hade hon redan färdiga. Pappa fick liksom alla
föregående år ett par strumpor, som hon själv hade stickat
och till mamma hade hon åstadkommit en arbetsväska,
som hade ett omfång så stort att fyra par strumpor
bekvämt kunde få plats i den. Suse fick virkask, syskrin
och brevpapper. I synnerhet det sista var efter Käthes
åsikt mycket fint, ty det var så brokigt som regnbågens
färger. Till fru Werner och hennes barn hade hon också
köpt alla möjliga nyttiga saker, men det bästa var i alla
fall den stora vetekakan, som mamma villa offra för
Werners, ty det var första gången. Hittills hade hon inte
vidare bekymrat sig om dem.
»Kom hit, Käthe», ropade pappa i tamburen några
dagar före jul.
Hon höll förskräckt händerna över de klingande
strängarna på sin harpa, så att de förstummades och öppnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
