Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
så dörren. Sedan satt hon på armstödet till pappas stol
och lyssnade, och vad han sade kom henne att slå upp
ögonen i glad överraskning. »Hör på, barn lilla, vår
portvakt skall sluta den första januari. Kan du nu fråga fru
Werner — hon vet väl, att det är vi, som äga huset —
om hon vill övertaga platsen som portvaktsfru. Hon får
då fri bostad och sexhundra mark om året. Extra
inkomster kommer inte att fattas henne, det skola vi nog
sörja för.»
»Papsen, älskade papsen, det är det bästa, som du
har gjort i hela ditt liv», ropade Käthe.
Hon skrattade och kysste sin pappa och sedan virvlade
hon ut genom dörren.
»Glöm inte, Käthe, att vi äta om tio minuter»" ropade
pappa efter henne. Och när hans lilla kobold med sitt
hjärta av guld hade lämnat rummet, ställde han sig ett
ögonblick vid fönstret och det gick som en bön genom
hans hjärta, att Gud måtte bibehålla henne så ren, så god
och så älsklig.
»Giv plats, Lisa», ropade Käthe ute i köket och sköt
den med en korg matvaror belastade Lisa åt sidan. Denna
skrattade, ty i Käthe voro de alla förtjusta. Tina också.
Hon sade att hon gåve gärna sitt hjärteblod för Käthe.
»Lilla fru Werner!» Käthe knackade på den låga dörren
däruppe.
»Julängeln», ropades det därinne.
»Ulängen», upprepades det. Sedan skrattade någon och
fru Werner, en ännu ung mänska, öppnade. Vid åsvuen
av Käthe lyste hennes bleka ansikte upp. Nu strömmade
orden ur Käthe, ty hon kunde inte fort nog förkunna den
glada underrättelsen.
»Ingen hyra mer? O, min gud! Och pengar därtill?»
Hon satte sig på köksbänken och grät. Greta såg
allvarsam ut och Fritz tuggade förbluffad på en brödkant,
men lilla Frida kom släpande med sin docka och med
den fria handen hotade hon Käthe: »Du, du!»
Nu hade fru Werner återvunnit fattningen, och tryckte
Käthes små händer i sina hårda arbetshänder.
»Jag kan aldrig nog tacka er för vad ni gör för oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
