Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
»Och föräldrar och hembygd?» frågade modern leende.
»De förbliva det dyrbaraste på jorden.» Annemarie
slog armarna om moderns hals. Då föll det henne
blixtsnabbt in, hur ont det skulle göra Suse att åse sådan
ömhet, när hon just idag med längtan måste tänka på de
sina. Raskt satte hon sig hos Suse i soffan och talade
med henne om, hur förtjusande hon tyckte det skulle vara
att få lära känna främmande länder, seder och folk.
Därefter måste Suse berätta om sina resor.
Under en paus i samtalet slog tornuret tio. Suse
lyssnade ovillkorligen efter andra tornur, som skulle följa
efter, men det förblev tyst.
»Nu gå vi till sängs!» sade faster och steg upp. Hon
och Annemarie följde deras gäst till hennes rum. Där
utbyttes än en gång hjärtliga godnattsönskningar, och
Annemarie och Suse kysste ömt varandra.
Suse var nu ensam, för första gången i livet fjärran från
de sina. Hon blev stående vid fönstret, drog gardinen
tillbaka och blickade ut i natten. Så tyst det var! Suse
knäppte ihop händerna. Där hemma hade hon sällan haft
någon tanke på att bedja, innan’hon lade sig till ro, men
här gick en allvarlig och from ton genom det hela. Det
kände Suse och det gjorde henne gott. Hon tänkte på de
sina med en kärlek, som hon hittills aldrig förnummit;
sedan spejade hon ut i natten, såg de små ljusen i byn,
såg snön på granarna framför huset. Med ett djupt
andedrag stängde hon fönstret. Ännu en stund satt Suse på
solfan, försjunken i tankar. Om man här hade märkt
något av kriget? Säkerligen inte! Blott att männen i
byn voro borta, och att sorgen hade dragit in i månget
hus, när ordet »stupad» trängt till de anhörigas öron.
Denna goda Annemarie, hur hade hon inte sörjt för alla
och blivit hela byns goda ängel! Suse och Lisi hade ju
också skickat paket till dem därute i kriget, men
egentligen inte tänkt på dem med någon verklig kärlek. Käthe
hade förstås helt gått upp i att giva och hjälpa. Hon
skulle också passa här, skulle bliva dyrkad av dem och
hon förtjänade det också. Om de med tiden skulle lära
sig att tycka om henne också? Då måste hon nog på
många sätt bliva helt annorlunda, det kände hon redan nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
