Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
»Så, barn, ät nu frukost och gå sedan med lite mat till
<5e fattiga!»
Tio minuter senare vandrade Suse bredvid Annemarie
med en mycket märkvärdig känsla. Att gå
barinhärtig-hetens vägar — det var någonting nytt för Suse. Vad
skulle väl Lisi säga om det? Men Annemarie fann det
alldeles självklart. Med högburet huvud begav hon sig
in i en sidogata. Hon knackade på fönstret till ett litet
hus och trädde in genom dörren, vars övre hälft var slagen
åt sidan.
»Är min Manda hemma?» sade hon vänligt, varsamt
öppnande dörren till rummet.
En gammal kvinna kom linkande emot dem. De bägge
unga flickorna, så ungdomsfriska och vackra, stodo framför
en gumma, som hade mer än åttio år på nacken.
Ålderdom och ungdom, livets början och slut!
Annemarie presenterade sin kusin på ett mycket lustigt
sätt och gav Manda en kruka full med god mat. Ur fickan
på sin kappa plockade hon fram äpplen och kakor.
Hon ställde krukan med maten på ugnen, hämtade
bordduken ur lådan och gjorde allting i ordning. Den
ensamma gamla talade under tidén ett par ord med Suse,
vilket denna inte förstod på grund av provinsdialekten.
Sedan gingo de bägge flickorna vidare. Den gamla
gumman, belåten och innerligt tacksam, såg länge efter
dem. »Härliga ungdom», tänkte hon, »skönaste tid!»
»Vet du», sade Ånnemarie där ute och tog Suse under
armen, »Bröd-Manda kallas så, emedan hon under nära
fyrtio års tid har burit omkring vetesemlorna. Egentligen
heter hon Amanda, men hon kommer att leva och dö
och sedan leva ännu längre som Bröd-Manda. För övrigt
har hon förlorat sin sonson i kriget. — Så, Suse, nu skall
vi gå till Litzels. Vet du, han har bara ett ben och det
stackars folket äro så fattiga. Har du inga söndriga skor?
Nej? Det var skada. Låt eljest laga allt vad du behöver
hos Litzel-August. Fem barn och hustrun oftast sjuk. Så
nu äro vi där. God morgon! Nå hur står det till?»
Den älskliga godhjärtade prästdottern steg in i den låga,
kvava stugan. På den hårda soffan, som inte hade något
ryggstöd, låg hustrun; vid fönstret hamrade skomakaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
