Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
inne. Käthe med resfilten över armen och paraplyet i
handen hade redan tagit plats i vagnen.
Så tog man adjö av jungfrun och så satte föräldrarna
sig upp. Äntligen rullade vagnen i väg.
»Kanariefågeln» skrek Käthe plötsligt och hade så när
hoppat ur vagnen.
»Var bara lugn! Den har för länge sedan burits upp
till rådmanskan tre trappor upp.»
En kvart senare sutto alla tre lyckligen i en ej alltför
packad andraklasskupé. Käthe var allaredan hungrig,
packade upp godsaker och lät sig väl smaka. I Corbetha
skulle hon byta om tåg. Käthe tittade nu, mätt som hon
var, mycket ut genom fönstret och torkade därvid i smyg
bort några tårar. Det dröjde inte länge, så måste hon
skiljas från föräldrarna. Och det gjorde henne mycket
ont trots tanken på Suse.
Ett par timmar senare sade pappa: »Sök nu reda på
dina tusen tillhörigheter, älskling. Och gör oss till viljes
och tag postdiligensen, eljest går du vilse. Gråt inte, Käthe,
var duktig! Hälsa vår Suse och alla kära släktingar och
förråd inte för någon, att vi skola hämta dig på hemresan.»
Mamma hade näsduken för ögonen. Hon föreföll sig
själv i detta ögonblick djupt olycklig; båda barnen måste
hon undvara, sina älskade flickor!
Men tåget var obarmhärtigt; det ryckte i sär dem, som
älskade varandra och ej kunde skiljas. Käthe omfamnade
och kysste pappa och mamma. Så stod hon därute med
plaiden över armen. Tåget satte sig just i rörelse; då kom
hon ihåg paraplyet. Pappa och mamma, som stodo vid
fönstret, förstodo icke Käthes ivriga gestikulerande. Senare
upptäckte de paraplyet. De skulle skicka Käthe det från
München.
Nu var hon ensam. Stolt kände hon sig inte alis,
tvärtom, hon tycktes sig själv så övergiven. Hon gick runt
stationsbyggnaden och fick så syn på postdiligensen, som
gick till Frauenfeld. Om det inte var bäst, att hon steg
upp i vagnen? Hennes självtillit var ynkligt liten. Och
hon köpte en biljett och kände sig åter trygg och säker
då hon slagit sig ned på postskjutsens röda plysch-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
