Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
hon tröstade sig i någon mån. Hon ryste blott för
avskedet följande dag och fällde i hemlighet många tårar.
Även Annemarie, som glatt sig så innerligt åt resan till
den stora staden, kände sig tung om hjärtat. Avskedet
från herr Richter, som tryckte hennes hand så innerligt och
så trohjärtat bad henne icke glömma den gamla vännen
i storstadens vimmel, gjorde henne ont. Nu kände hon
tydligt, att hennes hjärta var fästat för alltid vid
hemtrakten och dessa kära människor. Nej, hon skulle inte
glömma den unga ädla vännen, ej heller avskedet i skogsbrynet,
där de höga granarna reste sig mot himlen och
förgätmigejen blommade vid bäcken.
Käthe höll på att packa sin koffert. Denna gång var
det Suse, som stoppade åt systern allt möjligt gott, som
fastern gav henne.
Och uppe i sitt lilla flickrum låg Annemarie på knä
framför sin reskorg och gömde i den packar med
bländ-vitt linne, som modern bar till henne.
Alla packade, alla sökte i skrymslen och vrår för att
ingenting skulle glömmas. En tröstlös avskedsstämning
vilade över hela huset; intet skämt och skratt förnams.
Därnere i arbetsrummet sutto de båda svågrarna och
rådslogo om döttrarnas framtid. Annemarie skulle få njuta
av allt, som kunde skänka henne någon konstnärlig
njutning, framför allt musik. Hon skulle taga lektioner i
fiol-spelning, harmonilära och pianospelning. Men hon skulle
även hjälpa till i hushållet och lära franska tillsammans
med Käthe.
»Suse lämnar jag lugn i er vård», sade herr Orland,
»och vi skola vaka med samma omsorg över er Annemarie.»
På kvällen samlades alla för sista gången. Men farbror
Pauls tröstande ord och tvungna munterhet gagnade till
intet; avskedet låg alla tungt om hjärtat.
Det var inte tal om att sova denna sista natt.
Postdiligensen gick tidigt på morgonen. De fyra platserna i
vagnen upptogos av Orlands och de två unga flickorna.
Gång på gång omfamnade Suse och Käthe varandra,
Annemarie och föräldrarna, Suse och modern. Det ville
inte ta slut på kyssar och handtryckningar, smekningar
och tackande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
