Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Lisi önskade att få skriva några rader till sina
föräldrar. Suse tog fram papper och penna.
Medan flickorna biktade sig för varandra, sutto
kyrkoherden och hans fru och rådslogo om Lisis framtid. Att
hon måste lära någonting var klart. Plötsligt reste frun
sig: »Hör du, gubben min», sade hon, och lade handen
på hans arm, »låt mig ta den här saken om hand.»
Hennes ögon strålade; hon gick ut och kom strax
därpå tillbaka iklädd kappa. Över huvudet hade hon kastat
en sjal, och i handen hade hon en lykta — utan en sådan
kan man inte gå ut i Prauenfeld efter mörkrets inbrott.
»Gå med Gud, Therese», sade kyrkoherden. Hon hade
sagt nej till hans sällskap.
Vinden slog henne i ansiktet, men hon stretade tappert
på. I byn lyste det här och där i de små fönstren och
sång och cittraspel trängde ut i mörkret. Men utsökt
pianomusik hördes från det hus, där organisten bodde.
Nu hade hon byn bakom sig och var ute på landsvägen.
Höga och svarta stodo träden på båda sidor. Det susade
och brusade i skogen. Hos Wehners lyste det i
vardagsrummet. På fru Vollands knackning ljöd ett vänligt
»stig in».
Makarna sutto vid bordet. John sov redan.
»Bli inte förvånad, kära fru Wehner», sade fru Volland,
vilken husets herre hjälpt av med kappa och schal;
lyktan stod i hallen. Nu berättade den sena gästen om
Thümens, om Lisi, om hennes övergivna belägenhet och
önskan att kunna fylla en plats i livet. Hon beskrev
herne som en flicka med gott hjärta, som prövats genom
lidandet.
Wehners sågo frågande på henne. Om det kunde vara
något för dem?
»Jag skulle så gärna vilja ha en ung flicka som
sällskap när min man gör sina resor till England. Jag är
så ensam med John. Och fröken talar säkert franska, så
hon kan lära John mycket och mig också. Ack, att
alltid få tala franska, det vore härligt!»
»Lär tyska också», inföll mannen skrattande. Han
kände sin frus goda hjärta. Hon ville hjälpa. Och då
nu fruarna tagit varandra i hand, därmed bekräftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
