Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
nära, hade det ock varit själfvaste pan. Men
se, denne var illistig! Han hade en annan
mening med det giftermålet. Därför befalde han,
att de skulle sträcka ut Roman på marken ännu
en gång.
— Jag vill din lycka, fårskalle, sade han,
men du sätter näsan i vädret. Du är ensam,
som en björn i sin håla, och det är icke
muntert att taga in hos dig... Nej, prygla den
token, ända till dess han skriker: det är nog!
. .. Men du, Opanas, drag för f—n i våld; då
du inte är bjuden till måltiden, så slå dig inte
ned vid bordet, ty du ser själf, hvilken
anrättning man bjudit Roman på.
Men det var på rena allvaret som Roman
nu blef ond. Hä! De piskade honom
ordentligt, ty fordomdags förstodo de sig präktigt på
att med knuten draga huden af folk, men han
låg stilla, och »nog» kom ej öfver hans läppar!
Han tålde länge, men till slut gaf han det f—n,
mumlande: Det är väl inte möjligt, att man slår
en kristen menniska på det viset för en kvinnas
skull I Måtte armarne vissna på er, ert satans
drängbyke! Själfve f—n har väl lärt er att
arbeta med knutpiskan! Jag är väl inte någon
sädeskärfve på logen åt er, för att I skolen
tröska mig så här; om det är på det viset, då må
jag väl förr gifta mig!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
