Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
icke känner till, men som jag, gamle man, fastän
aldrig gift, i alla fall sett i mina dagar, är, att
en ung kvinna förstår att kyssas på ett
mycket ljufligt sätt; hon gör hvilken argsint man
hon vill spak. Ja, ja,... Jag känner nogsamt
hurudana de äro, dessa kvinnfolk! Och Oksana
var en sådan där inställsam, ung qvinna; jag
har sedan dess ej sett hennes like. För resten
kan jag säga dig, att äfven kvinnfolken numera
icke äro som förr.
Men en vacker dag hördes ett jägarhorn:
tra-ta tara tara ta-ta-ta... ljöd det i
skogen. Jag var då för tiden en helt liten pojke
och förstod icke, hvad det betydde. Jag såg,
huru fåglarne förskräckta flaxade med vingarne
och flögo upp ur sina nästen, hur haren vek
öronen tillbaka på ryggen och sprang, allt hvad
tygen höllo. Jag funderade, om det kunde
vara något aldrig förr sedt vilddjur, som skrek
så starkt och vackert. Men det var intet
vilddjur utan pan, som kom ridande i skogen och
blåste i hornet, och bakefter honom jägarne till
häst, som höllo koppel af hundar. Och bland
dem alla var Opanas Schwidkij den vackraste,
där han tätt bakom panen i sin blåa
kosack-drägt tumlade om med sin häst. Hans
möss-kulle var broderad med guld, jagtbössan blänkte
öfver ena skuldran och på den andra hängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
