Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle ringaren, Våridyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andligt trött, det var honom tungt om hjärtat.
Han satte sig på bänken, och i det han
lyssnade till de bortdöende ljuden från den darrande
malmen, föll han i djupa tankar. Hvad tänkte
han väl på? Han skulle knappast själf kunnat
svara på denna fråga. Tornkammaren
upplystes svagt af hans lykta. Klockans dofva
klämtning ljöd i dunklet. Nedifrån, från kyrkan,
uppsteg ibland ett svagt återljud från sången,
och nattvinden rasslade sakta bland de rep, som
voro fastbundna vid klockornas järnkläppar.
»Nu sjunger man troparen[1]», tänkte han.
Gubben lät det gråa hufvudet, uppfyldt af
osammanhängande föreställningar, sjunka ned
mot bröstet. Han såg sig själf i kyrkan. Rösterna
från ett tiotal barn strömma ut från koret. Den
gamle presten, den aflidne fader Naum, sjunger
med darrande stämma de sista stroferna i
bönen. Ett hundradetal bondhufvud sänka och
höja sig åter, likt mognade ax för vinden...
Bönderna korsa sig... Alla äro de bekanta
ansikten, och alla för länge sedan afsomnade...
Se där! — fars stränga anletsdrag och där
äldste bror; hur ifrigt han korsar sig och suckar,
där han står bredvid far! Och där står han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
