Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IV. Jag förvärfvar mig en ny bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
förundran än fasa. Det mörka föremålet,
ämnet för vår tvist — hatten eller spännen —
visade sig, när allt kom omkring, vara en kruka,
som midt för ögonen på mig försvann bakom
altaret. Jag hann endast uppfånga den
otydliga formen af en liten barnhand, som drog in
den i sitt gömställe.
Det är svårt att göra reda för mina intryck
i detta ögonblick. Jag led icke; den känsla,
jag erfor, kan icke ens kallas fruktan. — Jag
var som i en annan värld. Under loppet af
några sekunder fördes till mitt öra ljudet af
två par hastigt springande barnfötter, som
föreföllo mig icke höra till denna’ världen. Snart
tystnade det. Jag förblef ensam som i en
dyster graf, inför sällsamma, oförklarliga fenomen.
Tiden fanns ej längre till för mig, ty det
var mig omöjligt att afgöra, om det var nyss,
jag under altaret förnam en röst, som hviskade:
— Hvarför klättrar han icke upp igen?
— Han blef synbarligen rädd!
Den första rösten föreföll mig fullkomligt
som ett barns, den andra kunde tillhöra en
pojke vid mina år. Det tycktes mig äfven,
som glimmade ett par svarta ögon fram genom
en springa på det gamla altaret.
— Hvad kommer han nu att ta’ sig till?,
hördes den första rösten hviska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
