Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IX. Dockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
han ruskade på hufvudet. För det andra
märkte den gamla barnpigan efter ett par
dagar förlusten och började i alla hörn snoka
efter dockan. Sonja, som försökte lugna henne
med sina naiva försäkringar, att hon icke
behöfde den och att den gått ut, men snart skulle
komma tillbaka, framkallade endast tjenstfolkets
bestörtning och uppväckte misstankar att här
förelåg en ej vanlig stöld. Min far visste ännu
ingenting, men Janusch kom ånyo till honom
och blef denna gång i ännu större vredesmod
bortjagad. Men samma dag hejdade min far
mig emellertid vid trädgårdsporten och befallde
mig stanna hemma. Följande dag upprepades
det samma, och först efter fyra dagar vågade jag
bryta mot befallningen, i det jag uppsteg
tidigt på morgonen, medan min far ännu sof,
och hoppade öfver staketet.
Vid berget stod det åter illa till. Marusja
låg ånyo; hon var mycket sämre. Hennes lilla
ansikte brann i purpurglöd, det ljusa håret
låg utslaget på kudden, hon kände icke igen
någon. Bredvid henne låg den olycksbådande
dockan med sina rosiga kinder och glänsande,
dumma ögon. Jag gaf Walek del af mina
farhågor, och vi blefvo ense om att dockan
nödvändigt måste återbäras, så mycket hellre
som Marusja icke skulle märka det. Men vi
Skogen susar. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
