Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IX. Dockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
bedrogo oss, ty blott jag tog dockan ur
armarne på den, som det tycktes, slumrande lilla,
öppnade hon ögonen, såg rakt framför sig med
förvirrade blickar, som om hon icke märkte
mig, och började gråta sakta, men tillika så
klagande och med ett uttryck af en så djup
sorg i det lilla tärda ansiktet, att jag genast
med förskräckelse lade dockan tillbaka på dess
förra plats. — Flickan log, tryckte dockan till
sig och blef åter lugn. Jag förstod att jag
varit nära att beröfva min lilla vän hennes
första och sista fröjd här i lifvet.
Walek såg skyggt på mig.
— Hvad skall man göra?, frågade han
sorgset.
Tiburzij, som satt på bänken med sorgligt
sänkt hufvud, såg äfven på mig med frågande
blickar.
Jag sökte gifva mitt ansikte det mest
be-kymmerslösa uttryck och svarade: det gör
ingenting; barnpigan har antagligen redan glömt
bort saken. Men gumman hade icke glömt
den.
När jag kom hem, mötte jag Janusch vid
trädgårdsporten, Sonja träffade jag med
förgråtna ögon, och. barnpigan kastade på mig
en argsint, genomträngande blick, i det hon
mumlade något i sin tandlösa mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
