Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolpojksminnen - 3. När lycisterna lekte krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andre löjtnant Gustaf Wolter. Genom frivillig
insamling lyckades vi få en del uniformsartiklar,
sablar och patronkök, franska kepis och
preussiska pickelhufvor från gamla Lejas bazar och
slutligen äfven en trumma och ett gammalt
valdthorn, — men vår sorg var att vi inga riktiga
gevär hade, och sådana måste vi naturligtvis ha,
om det skulle bli någon ordentlig exercis af.
Åtminstone borde vi ha gevärskolfvar; sådana
finge man köpa vid artilleriförrådet för tjugufyra
skilling stycket. Rouget bönföll hos sin far,
öfversten, och fick några riksdaler, och
Bourghardt gjorde öfvermänskliga ansträngningar, men
utan att lyckas. Då fick den lille Alexander
Mollerius en god idé. Han sade: »Gå till min
pappa, han är så rysligt hygglig och ger oss nog
till några gevär — om ni kommer flere, ty mej
ensam ger han icke något, ty då tror han jag
köper upp det till snask».
Sagdt och gjordt! En deputation utsågs med
Rouget de S:t Hermine och Mollerius i spetsen,
hvilken skulle uppvakta denne senares far, ryske
generalkonsuln och statsrådet Mollerius i dennes
bostad vid Arsenalsgatan n:r 3 och hos honom
anhålla om subsidier för vår krigskassas räkning.
Deputationen blef mycket vänligt mottagen
af den lille fryntlige generalkonsuln, hvilken
tycktes med stort intresse taga del af den nya
arméorganisationen och ådagalade också en viss känsla
för dess nuvarande nöd.
»Nå, mina gossar, hvad är nu egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
