Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ”Ladans” första dagar - 4. Albert Lichtenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sengångaresätt. Men det var dock en man, som visste
något, som lärt mycket och kunde i
tankeförstående sällskap vara särdeles intressant, när
han väl kom i tagen. Då deklamerade han gärna
de gamle skalderna, fastän deklamationen icke
alltid var så mönstergill. Sålunda väckte det ett
muntert skratt, när han framsade Horatius’ fras i
slutscenen i »Hamlet»: »Jag är en gammal råmare,
ej dansk!» i stället för »romare».
För öfrigt spelade hans närsynthet honom
det ena befängda sprattet efter det andra. En
gång hade operasångaren Fritz Arlberg fått hem
till sig en ny dyrbar flygel, och för att profva
densamma hembjudit Ludvig Norman, August
Söderman och några andra förståsigpåare. Af
en ren händelse kom äfven Lichtenberg med.
Man spelade, roade sig och drack punsch och
hade »lifvadt» på äkta artistvis. Oförsiktigt nog
hade någon, möjligen värden själf, placerat
punschbrickan innanför den uppslagna flygelskifvan. Så
kom Albert, fumligt och säfligt som alltid, och
skulle slå i åt sig ett glas, men hur han, nästan
blind som han var, fumlade, så begaf det sig ej
bättre, än att han stötte till buteljen, och som
en störtsjö flöt den opalfärgade vätskan in i
instrumentet.
Stackars Albert! Nu blef det lif af.
Arlberg rasade, och det må man icke undra på.
Han fick den arme förbrytaren i nacken, kastade
honom på dörren och formligen sparkade honom
utför trappan, så att Lichtenberg, utan glasögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
