UTTALSBETECKNINGAR

Tonvikten på ett ord är utmärkt genom accenttecken ('). Detta är placerat omedelbart efter den betonade vokalen, om denna är lång, t.ex. flanö'r, och efter en på den betonade vokalen följande konsonant, om vokalen är kort, t.ex. Kamtjat'ka, flagrant'. — Ord med för svenska läsare självklar betoning är i allmänhet ej försedda med accent. Likaså en del främmande ord från de levande språken med oklar el. omstridd betoning. Vidare alla ord på -ism, -sion, -tion, vilka alltid har tonvikten på slutvokalen och sålunda alltid betonas -ism', -sio'n, -tio'n. Likaså många av de latinska djur- och växtnamnen, ehuru antalet accentbeteckningar för dessa i denna upplaga avsevärt utökats. Frånvaron av accenttecken vid uttalsbeteckningen inom [ ] betyder dock i regel, att stavelserna skall ha lika stark (jämn) tonvikt. — O i utländska ord, vilka ej är försedda med uttalsbeteckning inom [ ], uttalas i regel som sv. å, långt (t.ex. krom) eller kort (t.ex. kroc'ket). — För åtskilliga ord anges uttalet endast delvis, t.ex. Ruhrområdet [ro'r-], decor [-kå'r]. Beträffande uttalsbeteckningen inom [ ] förtjänar följande att särskilt framhållas: æ (vid brittisk- och amerikansk-engelska ord) uttalas som ett kort, brett (dvs med isärspridda läppar), öpet ä-ljud; ao (au) uttalas som -au- i Paul och Saul; o uttalas ungefär som sv. slutet o i t.ex. stor, dock med avsevärt mindre läpprundning och längre bak i munhålan; ŋ efter en vokal (mest franska och portugisiska ord) har icke något eget ljudvärde och utmärker blott, att vokalen skall uttalas nasalt, dvs att luftströmmen skall passera både genom näsa och mun. (Jfr uppslagsordet Nasaler. I den franska skriften följer alltid ett stumt n el. m efter en nasal vokal, och i den portugisiska betecknas en dylik vokal med tecknet ~ ovanför vokalen, t.ex. São Paulo); g uttalas hårt (som i gata) äv. framför len vokal, ej som j (i t.ex. genom); k uttalas hårt (som i kula) äv. framför len vokal, ej som tj (i t.ex. kär); sj uttalas som sje-ljud, t.ex. fr. cheval [sjövall']; th (mest engelska och spanska ord) betecknar s.k. läspljud, vilket frambringas så att man lägger tungspetsen mot de övre framtandseggarna och låter luftströmmen glida fram mellan tungspetsen och dessa.