A

A, den första bokstaven i vårt alfabet. — Mus. Den diatoniska skalans sjätte ton, i ettstrukna oktaven med svängningstalet 440. — Lat. preposition = ab*. — Tecken för en atom argon. — Som beteckning för vitsord: A = berömlig. a = med utmärkt beröm godkänd. — A är beteckning för ampere*, ångström* och artilleriregemente (t.ex. A 1). Aa [å], i norskan och danskan beteckning för å-ljud. 1921 infördes i norsk officiell stavning å. I Danmark vidtogs samma åtgärd 1948, dock ej vad beträffar egennamn. I detta arbete återfinns norska ortnamn under å. Aabenraa [å'benrå], stad i Aabenraa-Sönderborg amt, Sönderjylland, Danmark. 14 000 inv. 1955. Residensstad. Tillhörde 1864—1921 Tyskland och hette då Apenrade. Aabenraa-Sönderborg amt [å'benrå-sönn'erbår], danskt amt i sö. Sönderjylland (Nordslesvig). 1 231 km². 94 000 inv. 1950. Städer: Aabenraa och Sönderborg. A. bildades 1932 genom sammanslagning av Aabenraa och Sönderborg amt. A. a. C. el. A. a. C. n., förkortning för Anno ante Christum (natum), året före Kristi födelse. Aachen [a'ken], fr. Aix-la-Chapelle, stad i delstaten Nordrhein-Westfalen, Västtyskland, nära gränsen till Holland och Belgien. 143 202 inv. 1953. Området kring A. utgör en fortsättning av det stora belgiska stenkolsområdet och har en livlig industri (järn- och textilvaror), för vilken A. är medelpunkten. Staden är berömd för sina varma hälsokällor samt för en domkyrka, byggd omkr. år 800, skadad av bombflyg juli 1941. Teknisk högskola. A. grundades på romartiden och var fordom de tyska konungarnas kröningsstad. Aak [a'k], holl., flatbottnat fartyg, lastpråm. Aakjær [å'kjär], Jeppe, 1866—1930, dansk författare. Mest kända bland hans arbeten är romanerna Vredens börn, Hvor der er gjærende kræfter, Jens Langkniv. A. har även skrivit dikter, ofta på folkmål; Rugens sange. Aalborg [å'-], stad vid Limfjorden, n. Jylland, Danmark. 83 000 inv. 1955 (med förstäder 97 000). Residensstad i A:s amt, biskopssäte i A:s stift. Viktig järnvägsknutpunkt, hamn- och industristad (maskinindustri och skeppsbyggen, cementfabriker, textilindustri, brännerier etc.). Utförsel av lantbruksprodukter. Aalborg amt, danskt amt i n. Jylland. 2 914 km². 225 000 inv. 1950. Städer: Aalborg (residensstad), Nörresundby, Nibe och Lögstör. Aalesund, norsk stad, se Ålesund. Aall [å'l], Niels, 1769—1854, norsk politiker, statsråd 1814. Verkade för Norges självständighet. Aalst [a'lst], fr. Alost, stad i Öst-Flandern, Belgien, nv. om Bryssel. 43 000 inv. 1953. Siden- och linneindustri. Europas äldsta klockspel i S:t Martinskyrkan. Aalto [a'ltå], Alvar, f. 1898, finl. arkitekt, företrädare för en radikal funktionalism i byggnads- och möbelarkitektur. Aaltonen [a'l-], V. V., f. 1894, finl. skulptör. Hans arbeten är utförda i starkt förenklad, monumental stil. Särskilt känd är hans staty av Nurmi och en byst av drottning Louise av Sverige. Aandalsne's [ån-], se Åndalsnes. Aanrud [å'n-], Hans, 1863—1953, norsk författare, som skildrade lant- och småstadsliv och även skrev komedier. Aar [a'r], biflod till Rhen, Schweiz’ största flod, rinner upp vid Finsteraarhorn och flyter genom Haslidalen samt förbi städerna Interlaken och Bern. 485 km. Aarau [a'rao, fr. a-arå'], huvudstad i schweiziska kantonen Aargau. 13 000 inv. Ruiner av österrikiska kejsarhusets stamborg Habsburg från 1000-t. Aargau [a'rgao], fr. Argovie [-vi'], kanton i n. Schweiz, ytvidd 1 400 km². 301 000 inv. 1950, tysktalande. Huvudstad Aarau. Frukt- och vinodling. Sidenväverier. Aarhus [å'-], fordom Aros (Arus), stad vid Aarhusbukten av Kattegatt, ö. Jylland. 119 000 inv. 1955. Danmarks andra stad. Residensstad för Aarhus amt, biskopssäte för Aarhus stift. Livlig industri. Näst Köpenhamn Danmarks mest betydande handelsstad. Utmärkt hamn. Historiskt och konsthistoriskt museum. Universitet. Berömd domkyrka byggd omkr. år 1200. Flygplats. Aarhus amt, danskt amt i ö. Jylland. 804 km². 198 000 inv. 1955. A. är delat i två amtrådskretsar: Aarhus amtrådskrets med staden Aarhus samt Skanderborgs amtrådskrets med städerna Skanderborg, Horsens och Silkeborg. Aasen [å’sen], I. A., 1813—96, norsk språkforskare, utbildade det norska landsmålet, vilket är grundat på västländska dialekter och avser att mera betona det äktnorska kynnet än det dansk-norska språket förmår. A. skrev även visor och dikter på landsmål. Aavasaksa [a'v-], 222 m högt berg på den finska sidan av Torne älv nära polcirkeln, i synnerhet förr ofta besökt av turister, som ville se midnattssolen. Ab, lat., från, av. En försäljning ”ab” en plats innebär, att varan avsänds från denna plats på köparens risk.

Abacus.</img>

A'bacus, en platta, som avslutar en pelare uppåt
och som sålunda ligger närmast bjälklaget. — A. är
även namn på räkneram med på metalltrådar
flyttbara kulor, som särskilt används i Östeuropa.

Abada'n, hamnstad i sv. Iran med rörledning till
de persiska oljefälten och stort raffineringsverk.
Tillsammans med Khorramshahr 201 000 inv. 1949.

Abaddo'n, gammaltestamentlig beteckning för
dödsriket.

Abailard [abäla'r], se Abélard.

Abakus, se Abacus.

Abaliene'ra, fr. abaliéner, avsöndra (jord), mest
1600-t. sv.

Abandon [abaŋdåŋ'], fr., otvungenhet,
lössläppthet. — Inom sjörätten betecknar A. rätten för den,
som försäkrar ett fartyg, att i vissa fall (då fartyget
ej avhörts, då det beslagtagits etc.) till
försäkringsbolaget överlåta äganderätten till fartyget mot
utbekommandet av försäkringssumman.

À bas [aba'], fr., ned med, bort med.

Abasi', med., oförmåga att gå.

AB Atomenergi, se Atomenergi.

Abba, ett arameiskt ord, i Nya testamentet
översatt med det grekiska ordet för ”fader”. Senare blev
A. hos judarna titel på skriftlärde.

Abbadi'derna, arab. härskarsläkt i Spanien
1023—91.