Ace Acera'ceae, växtfamilj, se Acer. Aceta'I, ett alkoholderivat. Används såsom bedövande och sömngivande medel. Aceta'Idehy'd framställs ur acetylen och är en äppleluktande vit massa, som bl.a. används till torrsprit (metatabletter). AcetanilFd, antifebrin*. Aceta't, salt av ättiksyra. Aceta'tsilke, konstsilke, framställt av cellulosaacetat, numera även av sulfitmassa. Aceto'n, en vätska med fruktliknande lukt, som kommer till användning i den kemiska industrin. Används bl.a. som lösningsmedel för acetylen. Aceto'nkroppar, sammanfattande beteckning på ^-oxismörsyra, acetättiksyra och aceton, vilka kan förekomma hos sockersjuka personer i blod och urin. Ace'tum, lat., ättika. Acetyle'n, ett gasformigt kolväte av formeln C2H2. Framställes genom att begjuta kalciumkarbid med vatten. A. brinner med starkt lysande låga och används på grund härav och på grund av det bekväma framställningssättet för belysning, t. ex. i velocipedlyktor. Den dalénska gasackumulatorn håller i en porös massa acetylengas under tryck löst i aceton. Jfr Agaljus. Acety'Ikoli'n, ett ämne, som bildas vid nervändarna, då nerver retas, och som närmast åstadkommer retning av muskelfibrer. Acety'I-salicy'Isyra, förening mellan ättiksyra och salicylsyra, är ett smärtstillande och febernedsättan-de medel, som särskilt har användning vid behandling av ledgångsreumatism. Achard [asja'r], F. K., 1753—1821, tysk kemist, som uppfann metoden att framställa betsocker. Achates [aka'-], enl. grek, sagor en av Tröjas kämpar och trogen följesven till Eneas. A. används som beteckning på trogen kamrat. Acheron [ak'-], i grek. myt. en av floderna i underjorden, benämnd efter en flod i Epirus i v. Grekland. Acheson [ætj'isn], D. G., f. 1893, amerikansk jurist och politiker. Understatssekreterare i utrikesdepartementet 1941—45, då han blev biträdande utrikesminister. Utrikesminister efter A. Marshall 1949—jan. 1953. Acheul [asjöir], en ort i Frankrike, efter vilken ett av de tidigaste kulturskedena under stenåldern uppkallats. Achille'a [aki-], växtsläkte, tillhörande fam. Com-positae. I Sverige är r ö 11 e k a n (A. millefolium) allmän. Achilles, se A killes. Achna'ton [ak-], 1375—1350 f.Kr., egypt. konung, hette ursprungligen Amenhotep IV. A. kom i konflikt med prästerskapet i Tebe och byggde något nordligare en ny huvudstad vid nuvarande byn Tell-el-Amarna, där han påbjöd dyrkande av solguden som enda gud. Han efterträddes av Tutanchamon*. A. Chr. n., förkortning för lat. Ante Christum natum, före Kristi födelse. Acidite't, en syras surhetsgrad. Som mått härpå används numera vätejonkoncentrationen*. Acidos [asidå's], förgiftning med syror, som bildas i kroppen. A. uppträder framför allt vid sockersjuka på grund av förbränning av fettämnen. A'cidum, lat., syra. Ä cire perdue [asi'r pärdy'], en konstgjutningsme-tod, då man använder vaxmodell för att framställa gjutformen. Acke, J. A. G., 1859—1924, svensk målare, bekant bl.a. som porträttmålare (Heidenstam, Tope-lius). Till hans mera kända verk hör I skogs-templet, som finns å Thielska galleriet. Acker, Achille van, f. 1898, belgisk politiker. 1940 ledare för det nya socialistpartiet. Deltog i mot 14 ståndsrörelsen i hemlandet. Efter befrielsen arbetsminister i Pierlots regering. Konseljpresident 1945 och ånyo 1946 som ledare för en vänsterkoalition. Kommunikationsminister 1947—49. Ackja el. pulka, lapparnas i allmänhet med en ren förspända åk- el. lastsläde. Acklamation, allmän bifallsyttring till ett förslag, som antages utan omröstning. AcklimatiseTa, anpassa sig till ett främmande klimat. Ackommodation, anpassning efter omgivningen, efter yttre omständigheter. Inom medicinen förstås med A. ögats förmåga att inställa sig för seende på olika avstånd. Ett normalt öga är i vila inställt för seende på långt avstånd. Genom sammandragning av en muskel i ögat ändras denna inställning, så att föremål på närmare håll tydligt kan uppfattas. Denna förmåga av A., av inställning på nära håll, försvinner så småningom hos gamla personer. Detta är orsaken till långsynthet. Ackommodationsväxel, låneväxel. Ackommode'ra, anpassa sig efter, stå till tjänst med. Jfr Ackommodation. Ackompanje'ra, beledsaga, med instrument beledsaga sång el. ett instrumentalsolo. — Ackompanjemang', beledsagning till huvudstämma. — A c k o m p a n j a t ö' r, person som utför ett ackompanjemang. Acko'rd. — Mus., samtidigt klingande toner av olika höjd och med inbördes bestämda avstånd, intervaller. — Hand., en mellan en gäldenär och hans fordringsägare träffad överenskommelse, att fordringsägarna såsom full betalning godkänner, att gäl-denären betalar allenast viss del (viss procent) av deras fordringar. A. är i regel frivilligt och bindande endast för de fordringsägare, av vilka detsamma godkänts. Under vissa betingelser (godkännande av visst i lag fastställt flertal av fordringsägarna, representerande viss övervägande del av det totala skuldbeloppet) kan dock såväl utan samband med som under konkurs ett ackord (tvångsackord) komma till stånd, som är bindande även för de fordringsägare, som icke velat biträda detsamma. Jfr Tvångsackord. Ackorde'ra, underhandla, göra upp avtal. Jfr Ackord. Acko'rdsarbete, arbete, för vilket ackordslön utgår. Acko'rdslön, lön, som utgår i förhållande till utfört arbete, oberoende av den tid, som används för detsamma. Ackredite'ra, anförtro, giva fullmakt åt ombud el. sändebud (ackrediterad minister). Ackumulation. — 1. I allmänt språkbruk ansamling, anhopning. — 2. Den avlagring av materia, som floderna för med sig till sina mynningsområden (ex. deltan), bränningar och vågsvall tar med sig från kusterna, glaciärerna från den berggrund, de överskrider (moräner, isälvsgrus osv), vindarna från marken (dyner, löss). Ackumula'tor, uppsamlare, anordning för att uppsamla och när så önskas åter avge elektrisk kraft, värme, gas eller annat. (Jfr Elektrisk ackumulator och Acetylen.) Ackumulatorvätska, vätskan i en ackumulator. I blyackumulatorn utgörs den av utspädd svavelsyra, i nifeackumulatorn av en lösning av kaliumhydroxid. Ackura't, noggrann, punktlig. Ackusativ, kasus av substantiv, adjektiv el. pronomen. A.-objekt utgör den del av satsen el. meningen, på vilken verbets verksamhet är riktad. Ex.: Jag skriver ett brev. Hon slog honom. Ackuschö'rska, se Barnmorska. Ackvisitiou, förvärv, anskaffande. — A c k v i s j-