Ato 60—100 km höjd) ger detta småningom rum för de lättaste grundämnena (helium och väte). I meteorologiskt och klimatiskt hänseende spelar vattenångan en betydelsefull roll (se Luftfuktighet). Så är ock fallet med kolsyran, så obetydlig halten därav än är. När den med regnvattnet tillförs jordytan, verkar den sönderdelande på mineral och bergarter och befordrar deras vittring under bildning av kalcium-karbonat, som i löst tillstånd förs till havet och där lämnar material till kalkorganismernas skal och skelettdelar samt till kalkstensbildningen; även biologiskt har kolsyran sin betydelse, i det den lämnar kol till växternas livsfunktioner. Genom förmult-nings- och förbränningsprocesser m.m. tillförs A. å andra sidan kolsyra i stället för den genom vittring, växternas assimilation m.m. förbrukade. Kolsyran i A. verkar slutligen klimatiskt utjämnande, därigenom att den hämmar såväl solens instrålning som jordens utstrålning. A. kvarhålls vid jordens yta genom tyngdkraften, som hindrar luftgaserna att spridas i rymden. (Små himlakroppar som månen, vilkas tyngdkraft är mycket mindre, saknar i det närmaste atmosfär). Luften sammanpressas allt mer, ju lägre temperaturen är och ju högre den överliggande luftpelaren är. Vid jordytan (760 mm tryck) väger en m3 luft vid 0° 1 293 kg, på 10 000 m höjd och vid —45° är vikten blott 0,362 kg. Genom s.k. stratosfärflygning samt genom uppsändande av med instrument försedda pejlingsballonger har man erhållit en hel del upplysningar om atmosfärens beskaffenhet i de högre rymderna. Den lägre delen av A. kallas troposfären. I denna särskiljer man regnmolnsregionen på ca 1,5 km höjd. De högsta molnen, s.k. cirrusmoln, finns på upp mot 10 km höjd. I stratosfären är luften ytterligt förtunnad. Under inverkan av den ultravioletta strålningen från solen bildas här ozon. Man har anledning att tro att ozon upptar värme så att temperaturen är jämförelsevis hög i detta lager. Den varma luften här reflekterar ljud, exempelvis kanondunder. De elektriska fenomenen börjar på upp emot 80 km höjd (norrsken). På omkr. 100 km höjd finns ett joniserat skikt, som reflekterar radiovågor (Heaviside-Kennelly-skiktet). Se vidare Lufttryck och Lufttemperatur. Atofa'n, fenylkinolinkarbonsyra, ett läkemedel, som används mot gikt. Atoll', ringformigt korallrev*. Ato'm är den minsta del av ett grundämne, som ingår i en kemisk förening. Jfr Atomernas byggnad, Atomteori och Atomviktstabell. Atombomben exploderar vid Bikini. Atombomb. En atoms huvudsakliga massa utgörs av kärnan. Då man känner vikten av de nukleoner (protoner och neutroner), som uppbygger den, kan man beräkna, hur mycket en viss atomkärna väger. Vid empiriska bestämningar finner man en lägre vikt. Den viktförlust som uppstått betingas av att massa övergått till energi. Det är denna energi som 86 sammanhåller kärnan och enligt kvantteorin är den en ”utbytesenergi”, vilken betingas av att de elektriska laddningarna flyttar från den ena partikeln till den andra. Storleken av denna energi kan beräknas ur ekvationen e = m • c2. Detta innebär att energin = massan gånger ljushastigheten i kvadrat. Det har länge varit ett problem hur man skulle kunna utnyttja denna s.k. kärnenergi, som uppgår till fantastiska mängder. Genom tysken H a h n s sprängning av uranatomer fick man den första möjligheten att göra detta. Vid denna sprängning som utförs med hjälp av neutroner, blir en del av kärnenergin fri. Vid sprängningen av uranatomer bildas nya neutroner, som bombarderar nya kärnor. Det uppstår med andra ord en s.k. kedjereaktion, som fortplantar sig tills allt uran är sönderkluvet. För att neutronerna skall ha någon verkan måste de emellertid nedbromsas, så att de ej rör sig för hastigt. Man kan använda tungt vatten, grafit m.m. för detta. Detta är den teoretiska principen för atombomben. Under andra världskrigets sista år började man systematiskt arbeta på att göra denna upptäckt praktiskt användbar. Det slutliga arbetet utfördes i Amerika, där flera av världens förnämsta atomfysiker samlats. Initiativet togs av Einstein som skrev ett brev till president Roosevelt. Den atombomb som man så konstruerade är uppbyggd av en uranisotop (uran 235). Den framställs ur plutonium. Detta ämne kan fås ur uranhaltiga mineral, som alltså bildar grundsubstansen för atombomben. Man utförde försök med en atombomb i Nya Mexiko. Då detta v>sade sig lyckat, använde man två atombomber mot Japan (Hiroshima och Nagasaki), vilket medförde att dessa städer fullständigt förstördes. På grund härav kapitulerade Japan. Sedan har man utfört ytterligare flera försök på Bikiniön och andra öar i Stilla havet och på USA:s fastland. Härvid har man gjort noggranna iakttagelser över atombombens verkningar. Den energi som frigörs har dels formen av värmeenergi. Det blir med andra ord en ohygglig värmeutveckling av en atombombsexplosion. Dels bildas mycket intensiv radioaktiv strålning, som är livsfarlig och vidare fortsätter att bildas under längre tid, varför området blir obeboeligt under viss tid. Däremot tycks sprängverkan vara jämförelsevis måttlig. Man har numera lyckats kontrollera frigörandet av atomenergin, så att denna kan användas för civila ändamål. Detta sker i s.k. reaktorer, omkring vilka de nya atomkraftstationerna byggs upp. Flera länder (t.ex. USA och Storbritannien) beräknas inom några år komma att få en stor del av sina kraftbehov tillfredsställda genom dylika atomkraftstationer. Sveriges första reaktor uppfördes i Stockholm, där den nu drivs i regi av AB Atomenergi. Atomenergi, AB, ett 1947 bildat halvstatligt bolag, som enligt sin bolagsordning har till uppgift att ”efterforska och utvinna för atomenergins utnyttjande nödvändiga grundmaterial, att bygga experimentstaplar för atomenergins utnyttjande, att senare i större skala bygga staplar för utnyttjande av atomenergi i forskningens och näringslivets tjänst samt att driva i samband med förut nämnda verksamhet stående forskning”. Av aktiekap., 3,5 milj, kr, ägs 2 milj, av staten, som t.o.m. 1955 också har svarat för det väsentliga av bolagets löpande forskningsut-gifter, hittills omkr. 60 milj. kr. Ato'mernas byggnad, kem. Upptäckten av de radioaktiva ämnena har givit forskningen nya möjligheter att intränga i själva atomernas inre byggnad. Även enligt den nya uppfattningen förblir visserligen atomerna allt fortfarande de gentemot våra vanliga kemiska och fysiska angrepp odelbara, minsta enheter, av vilka molekylerna uppbyggs. Däremot har det visat sig, att atomerna ej utgörs