Ber bergs ministär 1905. — 2. J. Fridtjuv B., 1851— 1916, folkskollärare i Finspång, liberal riksdagsman i 2:a kammaren 1891—1916 och ecklesiastikminister 1905—06 och 1911—14. B. genomdrev nystavnings-reformen 1906, upprättandet av folkskoleöverstyrel-sen och arbetade på förbättring av folkundervisningen och folkskollärarnas ställning. — 3. C. A. B., 1857—1929, director musices vid Lunds universitet 1892—1925. Som anförare för studentsången och som tonsättare nådde B. en vidsträckt popularitet. — 4. Anna B., 1875—1950, målarinna, som först utbildade sig till sångerska och sedan började måla på egen hand. — 5. G. Ruben G:son B., 1876—1948, docent vid Stockholms högskola, språkman och litteraturhistoriker, grundade tidskriften Språk och stil och verkade som teaterkritiker och föreläsare. — 6. Natanael B. (Rexroth-Berg), f. 1879, tonsättare och veterinär, mest känd för operorna Engelbrekt och J u d i t h till egna texter. — 7. Bengt M. K. B., f. 1885, författare, har utgivit mycket lästa fågellivsskildringar, illustrerade med egna, skickligt tagna fotografier (Stora Karls ö, Abu Markub). — 8. Yngve B., f. 1887, son till B. 2, konstnär, känd som framstående tecknare och konstrecensent. Intendent vid Thielska galleriet juni 1949. — 9. Christian B., f. 1893, målare och skulptör, som började arbeta i kubistisk stil och sedan anslutit sig till den gamla grekiska och egyptiska skulpturen. — 10. Curt B., f. 1901, musikkritiker och författare, numera i Dagens Nyheter, där han efterträdde Peterson-Berger 1929. — 11. Eva B., f. Ekström, 1904, författarinna, som skrivit borgerliga äktenskapsromaner (Lockrop om våren, När hon är död). Ber'gamo, stad i Lombardiet, n. Italien. 105 400 inv. 1951. Handelsstad, fabrikation av sidenvaror. B. ligger vid n. kanten av den bördiga Lombardiska slätten vid foten av Alperna. Bergamott', namn på liten, rundad päronsort, möjligen härstammande från den italienska staden Bergamo. Bergand (Nyroca marila), en dykandart, som häckar i n. Sverige. Hannen har i praktdräkt metall-glänsande, svart huvud och f.ö. svart, vit och brungrå teckning. Honan är övervägande brun med vit vingspegel. Bergarter. Man skiljer på grund av deras olika uppkomstsätt mellan två huvudgrupper av bergarter: eruptivbergarter (eller ”plutoniska” och ”vulkaniska” B.) och sedimentära B. (eller ”neptu-niska” B.). — Eruptivbergarterna är uppkomna ur glödflytande smältor, magmor, vilka från jordens inre trängt fram till jordytan såsom lavor och där stelnat som lavabergarter (vulkaniska B.), eller också har magman stelnat inne i jordskorpan på större eller mindre djup under dess yta och där bildat olika slags massiv (lakkoliter, batyliter osv). Erup-tivbergarternas kornighet och andra egenskaper är i hög grad beroende på om de stelnat på stort djup eller nära eller på jordytan; man skiljer därför mellan djupbergarter (plutoniska B.) och ytbergarter (vulkaniska B.). Inom båda dessa grupper indelas bergarterna efter sin kemiska beskaffenhet och efter de mineral, varav de är uppbyggda. De viktigaste djupbergarterna är: granit (med kalifältspat och kvarts som karakteristiska beståndsdelar); syenit (kali- och natronfältspat); diorit (kalknatronfält-spat och hornblände); gabbro (kalkfältspat och augit); i de två förstnämnda ingår också, ehuru i underordnad mängd, svart glimmer, augit eller hornblände. Granit och syenit är ljusa (”saliska”) bergarter, dioriter och gabbro mörka (”femiska”) bergarter. Ytbergarterna indelas så, att mot en djupbergart svarar en ytbergart av samma kemiska beskaffenhet: liparit eller kvartsporfyr (svarar mot 126 granit), trakyt eller kvartsfri porfyr (mot syenit), andesit (mot diorit), basalt och diabas (mot gabbro). Mot ytbergarterna svarar även vulkaniska tuffer, uppkomna genom att vulkanisk aska hårdnat till en porös bergart (jfr Vulkan). — De sedimentära bergarterna har i regel ursprungligen uppkommit som avlagringar ur vattnet. Om sålunda avlagrat material sammankittas, uppstår olika sedimentära bergarter, vilka på grund av sitt uppkomstsätt oftast har horisontell utbredning, såvida de ej blivit indragna i bergskedjeveckning. De vanligaste sedimentära B. är sandsten, lerskiffer och kalksten. Man skiljer mellan mekaniska, kemiska och organiska sediment (se Sediment). Sandsten och lerskiffer är ursprungligen mekaniska, olika saltavlagringar, gips osv samt en del kalkstenar är kemiska sediment. Såsom ex. på ett organiskt sediment kan nämnas gyttja och de flesta kalkstenar (skaldelar m.m.). — Man brukar som en tredje grupp bergarter urskilja de kristallina skiffrarna eller de metamorfiska bergarterna, vilka på grund av senare omvandling (metamorfos) fått sin ursprungliga karaktär av eruptiv eller sedimentär bergart mer eller mindre fullständigt utplånad. Denna omvandling har framkallats genom hög värme, starkt tryck och kemiska omsättningar, i de flesta fall på stort djup. Till denna grupp hör bl.a. gnejs, leptit, glimmerskiffer och am-fibolit. Bergartsbildande mineral kallas de mineral, som utgör huvudbeståndsdelarna i de vanliga bergarterna. Dit hör i främsta rummet kvarts, fältspater, glimmer, hornblände, augit och olivin. Bergborming i och för sprängning kan antingen ske med handkraft (handborrning) eller med maskinkraft (maskinborrning). Vid handborrning slås borrstålet med en slägga in i berget. Vid maskinborrning används i regel med komprimerad luft drivna stötborrmaskiner eller hammarborrmaskiner. Vid stötborrmaskinerna är borrstålet fäst vid en i luftcylindern rörlig kolv, medan denna vid hammarborrmaskinerna tjänstgör på samma sätt som släggan vid handborrning. Vid djupborrning efter petroleum eller vatten används borrmaskiner, som omväxlande lyfter och släpper ett tungt borrstål. Vid djupborrning för uppdagande av rnalmföre-komster används diamantborrning. Vid denna utförs borrningarna medelst ett rör vid vars ända en krans av diamanter fastsatts. Vid rotationerna utskär diamanterna ur berget en cylinderformig borr-karna, som ger prov på de bergarter, i vilka borrningen äger rum. Bergeforsen, ett vattenfall i Indalsälvens mynning, där en större kraftstation har färdigbyggts 1956. Bergegren, Henrik (Hinke), 1861—1936, tidningsman, redaktör för Brand 1904—16, utövade en omfattande verksamhet som föreläsare och författare för spridande av socialrevolutionära idéer och för genomförande av barnbegränsning. Bergelin, Lennart, f. 1925, tennisspelare. Sveriges internationellt sett mest kände och framgångsrikaste spelare jämte Kalle Schröder och Sven Davidson. Bergen, stad i sv. Norge vid en vik av Nordsjön. Med förorter 113 243 inv. 1952. Norges näst största stad; omfattande handel med fisk och tran. Stora skeppsvarv. Berömt havsbiologiskt museum. Bland märkliga byggnader må nämnas den från 1200-t. härstammande Håkanshallen (förstörd 1944 vid flygbombardemang) och Bergenshus’ gamla fästning. B. var under Hansatiden en av Nordens viktigaste handelsstäder. Bergensbanan, järnväg, som förbinder Bergen med Oslo. Dess högsta punkt ligger 1 300 m ö.h. Skandinaviens både tekniskt och i turisthänseende märkligaste järnvägslinje. Berger, Henning, 1872—1924, författare, skrev