127 livfulla storstadsskildringar i synnerhet från Amerika, Ben del & Co, Fata morgan a. Bergerac [bärsjörack'], S. Cyrano de, 1619—55, fransk författare, tjänade i franska gardet och nådde en viss ryktbarhet för den mångfald dueller, i vilka han invecklades, ofta på grund av någons skämt med hans ovanligt stora näsa. I sitt Skådespel ”Cyrano de Bergerac” har Rostand använt B. som förebild till sin hjälte. Berget (fr. la montagne) kallades det mäktigaste politiska partiet under första perioden av franska revolutionen. B. fick sitt namn av att dess medlemmar satt på de högsta bänkarna i den sal, där nationalförsamlingen sammanträdde. B. genomförde ett blodigt skräckvälde från januari 1793 till juli 1794. B:s ledare var då Danton, Robespierre, Marat och Hébert. Bergfink, se Finksläktet. Bergfrid, se Barfred. Berggrav, E., f. 1884, biskop i Oslo 1937—50, har skrivit litterära och teologiska arbeten. B. avsattes av Quisling febr. 1942, blev strax därefter fängslad men efter kort tid ”frigiven” under bevakning. Han frigavs fullständigt 1945. Berggyltfiskar (Labrus), till läppfiskar hörande släkte. Vid västkusten finns två arter, b e r g g y 1-t a n och blågyltan, vilka är ätliga. Bergh. — 1. J. Edw. B., 1828—80, svensk landskapsmålare, starkt påverkad av den düsseldorfska skolans stil. Till hans mest bekanta tavlor hör exempelvis Grinden i björkhagen. — 2. S. Richard B., 1858—1919, son till den förre, målare, författare, överintendent vid Nationalmuseum år 1915. Bland hans tavlor märks Min hustru, Hyp-notisk séance, Riddaren och jungfrun, Nordisk sommarkväll m.fl. samt flera porträtt (Fröding, Strindberg, Ellen Key). Han var en av ledarna i Konstnärsförbundet och genomförde stora förbättringar i Nationalmuseets anordningar. Som konstnär utmärks han av en säker och måttfull stil med något av fransk elegans. Hans blick för det karakteristiska och hans förmåga att ge poetisk stämning åt sina tavlor har gjort, att han räknas till våra främsta målare. Bergianska stiftelsen grundades 1784 genom donation av professor Bergius, ägs av Vetenskapsakademien och förestås av en professor. Den har till uppgift att främja botanik och hortikultur (trädgårds-). Till B. hör en botanisk trädgård (Bergianska trädgården) vid Frescati utanför Stockholm. Bergius, Friedrich, 1884—1949, tysk kemist, som uppfann en efter honom uppkallad metod att av väte och kol framställa kolväten (t.ex. bensin). B. erhöll tillsammans med K. Bosch nobelpriset i kemi 1931. Bergkristall, vattenklara kristaller av kvarts*. Bergkvara, municipalsamhälle vid Kalmarsunds s. del, ö. Småland. 771 inv. 1955. Berglund. —■ 1. Erik (Bullen) B., f. 1887, karak-tärsskådespelare, särskilt i komiska roller. Han har även spelat film och utgivit kokböcker. — 2. Joel B., f. 1903, barytonsångare, anställd vid operan sedan 1929, operachef 1949—56. B. är känd som Wagnersångare. Berglärka (Eremaphila alpestris flava), en lärkart med två små tofsar å bakhuvudet; häckar i fjälltrakter i Sverige. Bergman. — 1. Torbern O. B., 1735—84, svensk naturvetenskapsman. B., som var verksam inom ett flertal vetenskapsgrenar såsom zoologi, fysik m.fl., utförde sina betydelsefulla arbeten inom kemin. B:s måhända främsta arbeten rör den kvantitativa och kvalitativa kemiska analysen. — 2. J. B., 1864— 1951, professor, framstående klassisk språkforskare och arkeolog; utgav översättningar från latin Ber och tillsammans med Svensén Världshistorien, berättad för folket. B. deltog ivrigt i nykterhetsarbetet. — 3. Bo B., f. 1869, förste postexpeditör, författare, medlem av Svenska akademien 1925. Hans diktsamlingar, Marionetterna, En människa, Elden, har en svårmo-dig, ibland milt satirisk stämning och räknas till den svenska skönlitteraturens mest uppskattade lyriska verk. B. har vidare sedan 1905 varit litteratur- och teaterkritiker i Dagens Nyheter. Har utgivit romanen Ett bokslut (1942) och Hjalmar Söderberg. Minnesteckning (1951). — 4. A. E. D. B., 1869—1932, humoristisk förf, under sign. Dan. — 5. Oskar B., f. 1879, målare, som utfört stiliserade och minutiösa landskapsmålningar. — 6. Anna B., 1875—1950, svensk målarinna, arbetade i en av Rousseau le Douanier påverkad, ytde-korativ naiv stil. — 7. Hjalmar B., 1883—1931, författare, vars romaner Loewenhistorier, Farmor och Vår Herre, Markurells i Wad-köping m.fl. kännetecknas av en egendomligt fantastisk humor. Hans dramer Marionettspel, Swedenhielms har spelats med framgång. — 8. Sten B., f. 1895, zoolog och forskningsresande, vilken bl.a. skrivit På hundsläde genom Kamtschatka. — 9. Ingrid B., f. 1915, svensk skådespelerska, berömd filmskådespelerska, gift med den italienske regissören R. Rossellini. — 10. Ingmar B., f. 1918, regissör och författare, känd för sina originella teateriscensättningar och filmer. Bergmjöl, se Kiselgur. Bergmästardistrikt. Sverige är indelat i fyra B. med vart och ett sin bergmästare*. Bergmästare, titel för de tjänstemän i bergsstaten, som, var och en inom sitt distrikt, har att öva tillsyn över gruvdriften, utfärda mutsedlar, lägga utmål m.m. Ber'gner, Elisabeth, f. 1899, österrikisk karaktärsskådespelerska, som före tredje riket var verksam i Tyskland och oerhört populär. B. har senare framför allt haft filmroller. Är numera bosatt i USA. Bergolja (nafta, petroleum), en av olika kolväten bestående, mer eller mindre tjockflytande, gulaktig eller smutsgrön vätska, som i vissa trakter förefinns i jord- och berglager, varifrån den träder i dagen antingen som naturliga källor (oljekällor) eller genom borrbrunnar (oljebrunnar). På grund av större eller mindre halt av lätt flyktiga kolväten drivs* oljan ibland upp genom borrbrunnarna med stor våldsamhet. I andra fall måste den pumpas upp. Den råa bergoljan raffineras, varvid de olika kolvätena avskils efter deras större och mindre flyktighet; de så erhållna produkterna är asfalt, paraffin, smörjolja, solar olja, fotogen, gasolin m.fl. B. förekommer i ett flertal av de geologiska formationerna, gärna samlad där dessa bildar antiklinaler. Om dess uppkomst är meningarna delade, i det en del forskare härleder den från sönder delning av djur- eller växtlämningar, andra från rent oorganiska processer. B. har visserligen varit bekant och även använd sedan uråldriga tider, men det är först efter mitten av 1800-t., som den börjat tillgodogöras i större skala. De mest givande oljefälten var till en början de pennsylvaniska i USA, därnäst de kaukasiska (Baku). I våra dagar har Mexico och Californien blivit betydande producenter, och nya oljefält i s. Amerika, Burma och Mesopotamien har i allt större utsträckning utnyttjats. I Europa finns avsevärda oljetill-gångar endast i Galizien och Rumänien. Världspro-duktionen har under de senaste årtiondena i samband med motortrafikens enorma ökning varit stadd i en stark stegring. Den var 1910 omkr. 45 milj, ton, 1925 omkr. 150 milj, ton, 1935 omkr. 226 milj, ton, 1939 285 milj, ton, 1946 omkr. 336 milj, ton, 1949 omkr. 434 milj, ton samt 1952 ca 576,5 milj, ton