Blå gerna men räknas nu som en särskild grupp närmast intill bakterier. De förökar sig genom delning eller sporbildning men har ej könlig fortplantning. B. kan vara enstaka celler eller kan utgöra trådar av flera celler. De förekommer i vatten och på fuktiga ställen. Då de innehåller både klorofyll och cyano-physin har de grön, blågrön till violett färg. Blågylta, blåsnultra, en läppfisk, som förekommer allmänt på västkusten. Hanen har svartblå rygg och rödgul buk. Honan är röd med mörkare rygg. Den äts ehuru mindre gärna. Blåhake (Cyanecula suecica), en trastfågel, som lever i fjälltrakter och är bekant för sin sång och för hanens vackra vårdräkt; framsidan av halsen är blå med en rostbrun fläck i mitten. Blå hallen, täckt gård i Stockholms stadshus, vilken används som festlokal. Blå jungfrun, se Jungfrun, 1. Blåklint, se Centaurea. Blåklocka, se Campanulaceae. Blåkopiering används för kopiering av ritningar, som är utförda på kalkerväv eller halvgenomskinligt papper. Det papper, på vilket kopian skall upptas, är impregnerat med organiska salter av trevärdigt järn. Vid belysning av detta papper, över vilket den för kopiering avsedda ritningen placerats, reduceras på de belysta ställena de organiska salterna av trevärdigt järn till salter av tvåvärdigt järn. Vid därefter skeende behandling av kopieringspapperet med rött blodlutsalt utfälls på de belysta ställena turnbulls-blått och ritningen framträder i vitt mot blå bakgrund. Används i stället för rött blodlutsalt gult blodlutsalt, erhålls genom en utfällning av berliner-blått på de obelysta ställena en blå ritning mot vit bakgrund. Blåkråka har vacker fjäderdräkt med rödbrun rygg och för övrigt blå till grön teckning. Den har kraftig näbb och lever i lövskog av maskar och insekter. B. var förr tämligen allmän i ö. Götaland men förekommer nu sällsynt och är fridlyst. Blåkulla är enligt sägnen namnet på djävulens hemvist, dit häxorna på skärtorsdagsnatten for för att hålla en stor fest. Namnet B. gavs åt flera ställen, av vilka det mest bekanta är ön Jungfrun i Kalmar sund. Blåkål, kålsort med mörkröda till violetta blad. Blå kärrhök, se Kärrhök. Blåland, gammal nordisk beteckning på Afrika. Blålucern, se Lucern. Blåman, neger. Blåmes, se Mesarna. Blåmussla (Mytilus edulis) är vanlig vid våra kuster och fäster sig vid stenar, tång o.d. medelst sega trådar (byssus), som avsöndras från en körtel vid basen av foten. Skalen är mörka och på insidan blåvita. B. tjänar i stor utsträckning andfåglar och andra djur till föda samt används med fördel som agn vid fiske. Skal av B. bildar på en del platser skalbankar (mytilusmärgel) och är alltså vittnesbörd om landhöjning. Biångarn, se Blånor. Blå Nilen, se Nilen. Blånor erhålls som avfall vid lin- och hampbered-ning och består av intrasslade korta trådar. Av B. spinns garn, som används till enklare väv såsom säckväv, blaggarnslärft o.d. Blåräv, se Fjällräv. Blåsfotingar (Thysanoptera), en bladlössen närstående insektsfamilj, vars arter också lever av växt-safter. Den till B. hörande sädestripsen angriper fodergräs och sädesslag, särskilt råg. Blåshalskörtel, prostata*. Biåsinstrument kallas de musikinstrument, vilkas ton erhålls genom inblåsandet av luft. Exempel på B. av trä är flöjt och klarinett; av bleck eller mässing horn och trumpet. 154 Blåsippa, se Anemone. Biåskatarr är en av bakterier orsakad inflammation i urinblåsans slemhinna. Urinen blir grumlig av varceller, ibland något blodblandad och är ofta illaluktande. Den sjuke besväras av trängningar och smärtor vid vattenkastandet. Vid den mera akuta formen blir obehagen ibland mycket höggradiga. Den kroniska B. är vanligen mindre plågsam. Särskilt vid denna form kan det hända, att inflammationen sprider sig uppför urinledarna till njurbäcke-net. Behandlingen är dels medikamentös, dels används insprutningar av antiseptiska vätskor i blåsan. Blåskjorta, förr beteckning på en sjömansblus, som bars av flottans manskap. Senare benämning på finska och irländska fascister och även på en japansk organisation i Kina. Blåskägg, Riddar B., är en genom Perraults saga känd äventyrshjälte. B. dödar efter varandra sex hustrur. Den sjunde räddas av sina bröder, vilka dödar B. Ämnet har av Offenbach använts i en av hans operetter. Blåskörhet, en skörhet hos järn, som inträder vid blåvärme, dvs mellan 300 och 400 grader. Biåslampa, en lampa för upphettning, konstruerad efter samma princip som primuskök men med snedställd brännare. Används särskilt vid utearbeten. Biåsljud, ett susande ljud som hörs på hjärtat vid vissa hjärtfel och även ibland hos normala ungdomar. Biåsmask, dynt, se Binnikemaskar. Biåsmaskin. För att åstadkomma den luftström, blästern, som krävs för oxidationsprocessen i metallurgiska ugnar används B. av olika typ. I allmänhet används cylindermaskiner, då blästerluften skall komprimeras till mycket högt tryck (t.ex. för masugnar). I andra fall används kapselmaskiner eller fläktar. Biåsmunnar (Physostomi), en underavdelning av benfiskarna, hos vilka simblåsan genom en gång står i förbindelse med tarmkanalen. Hit hör bl.a. sill-, lax-, karp- och ålfiskar. Blåsot kallas den blåfärgning av huden, som föreligger vid vissa medfödda hjärtfel och som beror på otillräcklig syrsättning av blodet. Biåsrör. — 1. Ett rör med fin spets, som kommer till användning vid blåsrörsanalysen*. — 2. Skjutvapen, använt under jakt och i krig. Genom röret utblåses förgiftade pilar. Dess huvudsakliga användningsområden är Syd- och Centralamerika samt vissa delar av Asien. Blåsrörsanalys är en metod att på torra vägen undersöka, vilka grundämnen som ingår i en kemisk förening. B. är sålunda en av de metoder, som kommer till användning inom den kvalitativa kemiska analysen. Med biåsröret inblåses luft i en lamplåga, varigenom en het och spetsig låga erhålls. Den heta lågan, som allt efter den del av lamplågan, i vilken luften inblåses, kommer att verka oxiderande eller reducerande, riktas mot provet, som förut blandats med lämpliga kemiska reagenser. Vid upphettning av provet med soda på träkol, som är det vanligaste tillvägagångssättet, erhålls ofta karakteristiska beslag eller metallkulor på träkoisstycket. Vid upphettning i blåsrörslåga av det prov, som skall undersökas, sedan detta blandats med borax, erhålls ofta karakteristiskt färgade pärlor. Biåssten bildas i urinblåsan genom utfällning av salter ofta kring en från njuren nedvandrad njursten. Sammansättning och färg växlar. De kan bestå av urinsyra (gula), fosfat, karbonat (vitgrå), oxalsyra (brungröna) etc. B. kan orsaka smärtor och blödningar. Blodet kommer vanligen vid slutet av urineringen. Behandlingen är operativ. Blå stjärnan, frivillig försvarsorganisation med huvudsakligen kvinnliga medlemmar, som har till