Boken 158 Innan pergamentet några århundraden efter Kristi födelse hade blivit det vanliga materialet för böcker, skrevs alla böcker på papyrus. Rullen är papyrusbokens naturliga form. I biblioteken förvarades papyrusrullarna i askar. Pergamentet var håll-barare och lät sig vikas, och flera lägg kunde sys samman i vik-ningen till en bok i vår mening. Pergamentboken blir medeltidens typiska bokform men ett dyrbart och sällsynt föremål. Först på 1400-t. blev det vanligt att använda det billigare papperet till böcker. De dyrbaraste handskrivna böckerna förvarades fastkedjade i biblioteken. Boksidorna utsmyckades med miniatyrer, dekorativa ornament och initialer. De massiva pergamentböckerna skyddades med träpärmar. De allra värdefullaste utsmyckades med elfenbens-reliefer eller konstnärligt utförda metallbeslag. När bokproduktionen i kloster och skrivarstugor blev nästan fabriksmässig, måste banden göras enklare. Träpärmarna bekläddes med skinn, som vanligen dekorerades med blindtryck. Vid tiden för boktryckarkonstens uppfinning användes två olika arter av bokskrift, den gotiska minuskelskriften som var spetsig och kantig, ofta svårläst, och den prydligt rundade humanistskriften. Från dessa två skriftarter härstammar de tryckta böckernas två huvudarter av typsnitt, frakturen och antikvan. De första boktryckarna strävade nämligen efter att ge sina mekaniskt framställda böcker ett utseende så lika handskrifter som möjligt, men många bokköpare ville länge inte veta av den nya formen av böcker. Sida i Gutenbergs s.k. 42-radiga bibel tryckt 1453—55.