Boj despel, såsom Kærlighedens ö j n e och M a-ria W a 1 e w s k a. Bojkott innebär avbrytande av förbindelser med personer och företag genom att man ej arbetar åt dem eller gör affärer med dem. Detta tvångsmedel har uppkallats efter en engelsk godsförvaltare Boycott, 1832—97, vilken ådrog sig sina underlydande arrendatorers missnöje och förföljdes av dem. Bo Jonsson (Grip), d. 1386, på sin tid den mäktigaste bland de medeltida herremännen i Sverige, blev lagman i Östergötland 1367 och drots 1375. Han bidrog verksamt till Albrekts av Mecklenburg val till konung 1365. Genom en försäkran från konungens sida år 1371 överlämnades hela makten i B:s och rådets händer. B:s förläningar utgjorde vid hans död över % av hela landet. Bok. — 1. (Fagus silvatica), familj Cupuliferae, ett högväxt träd (upp till 30 m) med slät, gråvit bark och mörkgröna, äggrunda, i kanten håriga blad. Frukterna, bokollonen, är inneslutna i en taggig fruktskål. Bokskogar finns i större delen av Europa och i våra sydligare landskap. På grund av att det täta lövverket hindrar solstrålarna att tränga till marken, är denna fattig på växter, nästan bar. B. lämnar utmärkt bränsle och används även till slöjdarbeten. Som parkväxter odlas varieteterna blodbok och hängbok. —- 2. Mått, 24 ark skrivpapper eller 25 ark tryckpapper. — 3. I och med skrivspråkets utveckling kom behovet av lätthanterliga förvaringsmetoder för det skrivna att göra sig gällande. Under den klassiska forntiden användes hos egypter och romare rullar av hopklistrade papyrusblad (från en vassliknande strandväxt). Hos äldre kulturfolk användes annat material t. ex. hos assyrier och ba-bvlonier lertavlor, i Indien palmblad eller kopparplattor, som sammanfästes med ringar. Under sista århundradet f.Kr. började man i Medelhavsländerna skriva på pergament, dvs renskavd och avhårad djurhud (får och get). Då detta material ej lämpade sig för hoprullning, började man hopfästa pergamentbladen till böcker, och boken (lat. codex) utträngde så småningom skrivrullen. Omkring 1000-t. började man ersätta pergament med papper. Under medeltiden började man lägga mer vikt vid bokens utstyrsel och försåg texten med utsirade begynnelsebokstäver, praktfulla ramverk och infällda miniatyrer. Även i Österlandet (araber, perser m.fl.) utvecklades bokkonsten på liknande sätt. De äldsta tryckta böckerna försågs också med sådan handmålad utsmyckning. Så småningom började man använda träsnitt och litografi till illustra-tionstryck. Senare under 1600-t. blev kopparsticket det mest använda. Stålsticket infördes under 1700-t. Inbindning av böcker kom i bruk först under medeltiden. Man använde läderbeklädda träpärmar. Särskilt frampärmen dekorerades ofta rikt med ädla stenar, inläggningar och metallarbeten. Denna tid förvarades i allmänhet böckerna liggande. Först på 1600-t., när boktryckarkonsten möjliggjort större boksamlingar, började man förvara böckerna stående och särskilt lägga vikt vid bokryggens dekorering. Numera skiljer man på helfranskt el. helt skinnband, halvfranskt med skinnbeklädnad å rygg och hörn samt klot- och kartongband. Se bildterna sid. 158—159. Bokenäset, halvö i Bohuslän mellan Gullmarsfjor-den och Koljöfjärden. Bokföring. B:s uppgift är att dels i tidsföljd, dels systematiskt redovisa ett företags eller en enskild persons affärstransaktioner och klarlägga företagets eller personens ekonomiska ställning. Bokföringssystem finns av olika slag. Det s.k. enkla bokföringssystemet lämpar sig allenast för de fall, där affärstransaktionerna varken är mera invecklade eller av större omfattning. Vid det enkla bokföringssystemet används såsom regel följande böcker: 1) kassabok, 160 i vilken kontanta in- och utbetalningar införs i tidsföljd, 2) memorialen, där alla övriga affärstransaktioner (inkomna fakturor och räkningar, levererade varor, som faktureras etc.) redovisas likaledes i tidsföljd samt 3) inventarieboken, i vilken med vissa tidsmellanrum (vanligen årsvis) tillgångar och skulder redovisas. Vid större företag, där det är erforderligt, att affärstransaktionerna och den ekonomiska ställningen utan alltför stort besvär ständigt kan överskådas, används ett bokföringssystem, där den systematiska redovisningen av affärstransaktionerna utvecklats mera än som är fallet vid det enkla systemet. Vid det dubbla bokföringssystemet tillkommer utöver de i det föregående omnämnda böckerna huvudboken. Från grundnoteringsböckerna (kassabok och memorial) sker överföring till olika konton i huvudboken. Konton finns dels för de personer eller företag, med vilka affärstransaktioner görs (personliga konton), dels för vissa särskilda grupper av transaktioner såsom t.ex. varukonto, omkostnadskonto (döda eller opersonliga konton). Det dubbla systemet karakteriseras av att varje post, som överförs till huvudboken, i denna införs å två konton, av vilka det ena debiteras (skuldskrivs) och det andra krediteras (gottskrivs). När en räkning betalas, krediteras t.ex. kassakonto, som tillhandahållit de för likvideringen erforderliga penningmedlen, medan kontot för den person, som erhållit betalningen, debiteras. När en vara mottas, debiteras varukonto, medan leverantörens konto krediteras. I huvudboken skall finnas ett ingående balanskonto, å vilket tillgångar och skulder vid bokföringsperio-dens början redovisas. Vid utgången av en bokfö-ringsperiod görs bokslut, vilket innebär, att de olika kontonas saldon i huvudboken överförs till ett utgående balanskonto, å vilket skulder och tillgångar vid årets slut redovisas, samt till ett vinst- och förlustkonto, där vinsterna och förlusterna för olika konton sammanställs. Vid sidan av ovan omnämnda böcker används i praktiken en hel del hjälpböcker såsom reskontra med konton för skulder och fordringar till personer eller firmor, lagerbok, växelbok. I Sverige finns föreskrifter rörande bokföring i en lag av 31 maj 1929. I denna anges dels de personer eller företag, som är bokföringspliktiga, dels de böcker, som obligatoriskt skall föras. En särställning bland bokföringssystemen intar den kamerala bokföringen, vars centrala uppgift är att belysa de för en budgetperiod beräknade inkomsternas och utgifternas storlek i förhållande till verkliga inkomster och utgifter. Bokhandel. Redan i det gamla Rom fanns bokhandlare, som försålde de av slavar verkställda avskrifterna av författarnas arbeten. Under kejsartiden ökades bokhandelns omfattning, och rikare samlare skaffade sig betydande bibliotek av handskrifter. Under medeltiden var klostren de ställen, där den litterära traditionen bäst vidmakthölls och där avskrifterna av de litterära verken utfördes. Med boktryckarkonstens uppfinning fick bokhandeln ett kraftigt uppsving. Vid denna tid var oftast utgivningen av böckerna (förlagsbokhandeln) och försäljningen av böckerna till allmänheten (sorti-mentsbokhandeln) förenade hos samma personer. Så småningom har dessa yrkesgrenar emellertid skilts från varandra. Den äldsta svenska bokhandlaren skall ha varit Herman Sulke, som i slutet av 1500-t. öppnade en boklåda i Stockholm. Efter hand uppstod boklådor på flera platser i landet. Sin nuvarande planmässiga organisation erhöll dock bokhandeln i Sverige först fram emot mitten av 1800-t. I Svenska bokförläggareföreningen är numera de svenska bokförläggarna organiserade. Av denna antas såsom kommissionärer sortimentsbokhandlare, som åtnjuter förmånen att från förläggarna få motta böckerna i kommission, dvs med rätt att åter