255 ett rysk-kinesiskt avtal 1954 utrymde ryssarna D. maj 1955. År 1952 hade Port Arthur—Dairen 1 054 000 inv. Daja'ker, sammanfattande namn på malajiska urinvånare på Borneo. Kulturellt står de lågt och en del stammar har vunnit rykte som huvudjägare. De beräknas utgöra 1 14—2 milj. Daka'po, mus., anger, att stycke skall tas om. Daka'r, befäst hamnstad i franska kolonin Senegal vid Afrikas västligaste udde, Kap Verde; 228 000 inv. 1949 (med omgivning). Säte för generalguvernören över Franska Västafrika. Som örlogsbas har D. stor strategisk betydelse. Det är också en viktig station för oceansjöfarten. Från D. går järnväg inåt landet. Dakar med omnejd var förr en självständig koloni, som 1946 inkorporerades med Senegal. Dakien, se Dacien. Dako'ta. — 1. Ursprungligen stort territorium i USA, omfattande utom de båda nuvarande staterna North- och South-D. även delar av Montana och Wyoming. D. genomflyts av Missouri, är i östra delen övervägande bördigt prärieland (veteodling), i väster ofruktbara ”bad lands”. Klimatet utmärks av kalla vintrar med temperaturgrader som Lappland och heta somrar samt ytterligt häftiga stormar både sommar (tornados) och vinter (bliz-zards). Häst- och boskapsavel samt veteodling är av största betydelse. För ännu kvarlevande indianstammar (ca 40 000 individer) är i n. och s. D. avsatta skyddsområden (reservat) om sammanlagt 50 000 km2. — North Dakota, förbunds-stat i USA. Ytvidd 184 000 km2. 619 636 inv. 1950, varav omkr. 10 000 indianer. Huvudstad Bismarck, 18 644 inv. 1950. — SouthDakota, förbundsstat i USA. Ytvidd 201 000 km2.680 000 inv. 1954, varav 23 000 indianer. Huvudstad Pierre, 5 700 inv. 1950. —■ 2. Vanlig benämning på det under andra världskriget mest använda tvåmotoriga transportflygplanet, vars civila version är Douglas DC—3. Dakotas [dakå'tas], namn på indianstammar på prärierna v. om Mississippi. Den viktigaste stammen är sioux. Så sent som 1890—91 förde D. under ”Sitting Bull” ett delvis framgångsrikt krig mot Förenta staternas trupper. Nu är de samlade i reservat och beräknas till ca 40 000 individer. Dakty'l, versfot med en lång och två korta stavelser (—uu). D. ingår exempelvis i hexameter*. Daktyloskopi', se Fingeravtryck. Dal, se Dalsland. Daladier [daladie'], E., f. 1884, fransk liberal politiker, från 1919 medlem av deputeradekammaren och från 1924 upprepade gånger minister. År 1933 var han chef för ministären och krigsminister. Januari 1934 blev D. åter regeringschef, men nödgades avgå i samband med Staviskyskandalen febr. 1935. D. var vice konseljpresident och försvarsminister 1936—38 och var 1938—mars 1940 för tredje gången konseljpresident. Han representerade Frankrike vid Münchenkonferensen. Efter det franska nederlaget häktades han och åtalades inför domstolen i Riom såsom medansvarig i det franska nederlaget. Sedan processen avbrutits, fördes D. så småningom till Tyskland; befriades 1945. D. blev 1950 gruppledare för radikalsocialisterna i nationalförsamlingen. Dalafinnhyttan, kyrkby i Garpenbergs socken i sö. Dalarna. Gamla koppar-, järn- och zinkgruvor. Dala fornsal, kulturhistoriskt museum i Falun. Da'lai-La'ma, den tibetanska buddismens överhuvud i Lhasa, från 1600-t. även innehavare av den högsta världsliga myndigheten. — Då den 13:e D. dog 1933 upptäcktes en ny D. i Chinghai. Denne var då bara fem år. Han fördes 1939 till Lhasa och installerades 1940. Full makt och myndighet, andlig och internt politisk, fick han 17 nov. 1950. Sedan Tibet 1951 kommit under kinesisk överhöghet Da1 har dock D:s världsliga befogenheter avsevärt inskränkts särskilt vad gäller utrikespolitiken och försvaret. Se vidare Lamaism. Dalarna, landskap i Svealand, 29 068 km2, varav 1 700 km2 upptas av vatten. 277 871 inv. 1955. D. gränsar i v. och sv. till Norge och Värmland, i s. till Västmanland, i ö. till Gästrikland och Hälsingland, i n. till Härjedalen. D. tillhör Kopparbergs län, med undantag av Orsa finnmark, som förts till Gävleborgs län. Dalälven med tillflöden avvattnar största delen av landskapet. De största sjöarna är Siljan, Runn, Orsasjön, Skattungen, Oresjön, Vanjan, Öje-sjön som tillh. Dalälvens dräneringsomr. samt Väss-man och Barken, som har avlopp till Kolbäcksån och Mälaren. I nv. D. stiger bergen till 900 a 1 200 m ö.h. och når över skogsgränsen, som för björk är 850—95C m, för gran omkr. 50 m lägre. De största fjällvidderna bildar Fulu- och Transtrandsfjällen; största höjderna träffas inom Idre (Städjan 1 130, Nipfjället 1 190, Storvätteshågna 1 203 m). Längre ned emot Siljan (161 m ö.h.), i Älvdalen och Mora, är de högsta bergen omkr. 500—700 m, s. och ö. om Siljan 300—400 m. D:s berggrund är växlande. Ö. och s. om Siljan är urbergets graniter, gnejser och leptiter rådande, leptiterna med flera betydande malminlagringar (Falun, Grängesberg, Gräsberg, Bispberg, Garpenberg m.fl.). Vid Sfljan, Orsasjön, Skattungen råder silurformationen med kalkstenar, skiffrar och röd sandsten. Nv. om Siljan uppträder de växlingsrika Älvdalsporfyrerna inom ett stort område, v. och nv. om dessa Dalasandsten med tillhörande diabasbäddar och slutligen längst i n. överlagrande denna en yngre kvartsit (”Vemdalskvart-sit”) i Städjan, Nipfjället m.fl. Ett par små förekomster av silurisk skiffer träffas också i n., vid Guttasjön. Flera av Dalarnas bergarter har fått lokalnamn, som ingått i den vetenskapliga terminologin, t.ex. Orsasandsten, Åsby diabas, öjediabas, Sär-nait (en endast från Särna känd märklig eruptiv bergart), Garpenbergsporfyr, Bredvadsporfyr, Bly-bergsporfyr. Bland de lösa jordlagren är utom morän, som bildar den förhärskande jordmånen på höjderna, och de fluviglaciala rullstens- och grushedarna, som har sin största utbredning över de lägre markerna i landskapets västra och norra delar, samt rullstensåsarna längre ned, att nämna Dalälvens fluviglaciala deltaslätt v. om Orsasjön med det därpå utbildade dynlandskapet, och en del andra liknande fält med mindre utsträckning, vidare de med fin sand (mo och mjäla) utfyllda dalbottnarna, särskilt Dalälvens, hela vägen nedanför högsta havs-gränsen, som i D. befinner sig omkr. 190—220 m över nutida havsytan. Dessa dalsediment och Sil-janstraktens silurområde bildar landskapets bästa odlingsmarker och avsticker synnerligen påfallande genom sin täta bygd och odling från de stenrikare berg- och jordartsområdena, där skogen härskar. D. har ett utpräglat inlandsklimat med stränga vintrar, i landskapets västra del jämförliga med Lapplands, och relativt varma somrar, som dock ofta är förenade med nattfroster. Korn och potatis odlas upp till Särna, högre upp endast på särskilt gynnade platser. Äppelträd ger frukt under normala år upp till Mora och Malung, vissa sorter går upp till Älvdalen och Lima; körsbär går till Malung och Mora, päron knappast upp till Siljan. Av de ädla lövträden når ek, såsom verkligt vildväxande, ej upp i Dalarna, däremot lind och lönn, som t.o.m. förekommer på en synnerligen gynnad lokal (”sydberg”) i Älvdalen vid foten av Hyckjeberget. Städer: Falun (residensstad), Säter, Hedemora, Avesta, Ludvika och Borlänge. Jfr Kopparbergs län. Dalarö vid s. segelleden till Stockholm, sö. Södermanland. Badort. Ett par km s. om D. ligger på en liten holme den på 1600-t. anlagda Dalarö skans.