259 mängden större än Sveriges. — D. är mycket tätt-befolkat: befolkningstätheten är 100 inv. per km2. Av landets 4,3 milj. inv. bor omkr. 2,5 milj, i städerna och ej mindre än 974 900 (1950) i Köpenhamn m. Frederiksberg. Bl. övriga större städer märks Aarhus, Aalborg, Horsens och Randers på Jylland samt Odense på Fyn. Under 1800-t. hade D. i likhet med de flesta europeiska länder stark folkökning. År 1800 uppgick befolkningen till 930 000 inv. — D:s klimat är ett utpräglat kustklimat med måttligt varma somrar och milda vintrar. — D. är ett ärftligt kungarike. Successionsordningen av 1953 ger även konungens döttrar arvsrätt till tronen, när inga söner finns, men arvsrätten är begränsad till konung Christian X:s eiterkommande. Enligt den nya grundlagen av 1953 har riksdagen endast en kammare, folketinget, med 179 medlemmar, av vilka två väljs på Grönland, två på Färöarna. Folketingets medlemmar väljs på 4 år. Röstberättigade är män och kvinnor, vilka fyllt 23 år. Som ersättning för det förutvarande landstinget har införts beslutande folkomröstningar. Begäran om folkomröstning angående en av riksdagen antagen lag kan framställas av minst en tredjedel av folketingets medlemmar. Om minst 30 % av de röstberättigade röstar mot lagen förkastas denna. Folkomröstning kan emellertid ej äga rum rörande finanslag, lönelag eller andra för statsdrif-ten nödvändiga lagar. Den lagstiftande makten utövas av konung och riksdag gemensamt, den verkställande av konungen, som vid sin sida har ansvariga ministrar. — Administrativt indelas D. i 22 amt, ecklesiastikt i 9 stift. — Historia. Vid tiden för den germanska folkvandringen bodde på Jylland jutar och i Skåne och på öarna daner, vilket senare namn övergick att beteckna även jutar och slutligen även ingick i landets namn. På 900-t. blev D. ett enhetligt rike, till vilket för en tid Holstein och Norge hörde och som på 1000-t. även behärskade England. På 11- och 1200-t. erövrades bl. a. Rügen, delar av Mecklenburg och Pommern samt Estland, men de flesta besittningarna gick snart förlorade. På 1300-t. blev Norge och Sverige förenade med D. under den danska drottningen, Margareta. Denna union varade till 1389. Åtskilliga försök gjordes dock att förnya densamma ända fram till 1523. Norge var förenat med D. ända till 1814. I början av 1600-t. var D. ganska mäktigt men blev efter en del olyckliga krig avsevärt försvagat, först genom freden i Bröm-sebro 1645 då D. måste till Sverige avstå Gotland, Jämtland, Härjedalen, Ösel och Halland på 30 år, sedan ytterligare genom freden i Roskilde 1658, då Sverige fick Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm och Trondheims län, vilka båda sistnämnda dock återlämnades redan 1660. Under det stora nordiska kriget krossades Holstein-Gottorp, och D. införlivade med sig den gottorpska delen av Schlesvig 1721. Senare kom D. i konflikt med Ryssland om Holstein-Gottorp, vilket område dock tillerkändes D. mot att Ryssland fick Oldenburg och Delmenhorst (1773). D:s deltagande i förbunden för väpnad neutralitet för beskyddande av handeln under Napole-onkrigen ledde till engelsmännens bombardering av Köpenhamn 1801 och 1807. Då D. på grund härav anslöt sig till Frankrike, anfölls det under den allmänna kampen mot Napoleon och måste 1814 i Kiel till Sverige avstå Norge i utbyte mot Svenska Pommern, som f. å. byttes mot Lauenburg. På 1800-t. orsakade frågan om Schlesvig-Holsteins förhållande till D. svåra misshälligheter, vilka slutligen ledde till krig mot Preussen 1864. I freden i Wien s. å. tvangs D. att lämna ifrån sig Holstein, Lauenburg och nästan hela Schlesvig. År 1916 sålde D. sina västindiska öar till Förenta staterna. 1918 erkändes Island som en suverän stat i personalunion med D. 1920 inför Dan livades Nord-Slesvig efter folkomröstning med D. på grund av bestämmelser i Versaillesfreden. Sedan gammalt har tvistigheter förelegat mellan Norge och Danmark rörande Grönland. År 1931 inträdde en kris, då norska fångstmän förklarade ett område på Scoresby land ockuperat, vilket godkändes av regeringen. Saken drogs inför fasta mel-lanfolkliga domstolen i Haag, som 1933 förklarade ockupationen ogiltig, vilket utlöste en övergående indignation i Norge. På grund av den nationalsocialistiska agitationen, speciellt i Nord-Slesvig, blev förhållandet till Tyskland något spänt, men Tyskland undertecknade dock 1939 ett nonaggressionsavtal med Danmark. Det oaktat besatte tyska trupper landet den 9 april 1940. Den dåvarande socialdemokratiska ministären Stauning ombildades till en samlingsregering genom att 6 ministrar från de konservativa och venstre inträdde i den. Island och Färöarna ockuperades av Storbritannien. Regeringen ombildades ånyo i juli 1940 till en nationell samlingsregering. Danmark måste lämna Tyskland stora krediter och många danska företag tvingades arbeta för tysk räkning. Med undantag för radion undslapp man emellertid till att börja med tysk kontroll av det kulturella livet. Situationen skärptes dock så småningom. Christian Möller, som var handelsminister, måste efter tysk påtryckning avgå; i jan. 1941 tvingades han även utträda ur Folketinget. I april 1941 undertecknade den danske US A-ministern Henrik Kauffmann en överenskommelse om upprättande av amerikanska baser på Grönland, vilket medförde att Kauffmann avskedades från Danmark. I jan. 1942 anslöt sig de fria danskarna i utlandet, vilka leddes av Det Danske Raad i London, till Atlantdeklarationen. Christian Möller, som på illegal väg kommit till England över Sverige, valdes 15/5 1942 till ordförande i Det Danske Raad. — Efter Staunings död i maj 1942 blev Buhl statsminister. Han efterträddes i nov. samma år av Scavenius. De danska sabotagedåden mot ockupationsmakten blev så småningom allt talrikare och situationen skärptes.^ Den 29 aug. 1943 införde tyskarna undantagstillstånd, regeringen och riksdagen suspenderades och kung Kristian blev fånge på Amalienborg. I okt. 1943 började arresteringarna av danska judar, av vilka dock flertalet hjälptes över till Sverige av den övriga befolkningen. Samma höst började danska politiska fångar överföras till tyska koncentrationsläger. Den följande perioden fram till befrielsen i maj 1945 karakteriserades av ökad terror från tysk sida och allt flera sabotagedåd från danskt håll. — Vid befrielsen bildade Buhl en samlingsregering, i vilken såväl de politiska partierna som motståndsrörelse var representerade. Efter det socialdemokratiska valnederlaget i okt. 1945 bildade venstres ledare Knud Kristensen regering med stöd av det konservativa och det radikala partiet. Denna regering efterträddes 1947 av en socialdemokratisk med Hedtoft som statsminister. Samma år avled Kristian X och efterträddes av Fredrik IX. I okt. 1950 led socialdemokraterna nederlag på sin ekonomiska politik, varefter bildades en borgerlig koalitionsregering mellan venstre och det konservativa partiet med venstres ledare Eriksen som statsminister. Denna ministär höll sig kvar vid makten i 3 år, under vilken tid landets ekonomi till viss grad stabiliserades och en grundlagsrevision genomfördes. 30/9 1953 bildade socialdemokraterna ånyo ministär med Hans Hedtoft som statsminister. Denne efterträddes vid sin död 1955 av H. C. Hansen. Det finansiella läget försämrades ånyo under 1954, men sedan en rad krisåtgärder vidtagits, bl.a. åtstramning av kreditpolitiken, blev dien ekonomiska utvecklingen småningom gynnsammare under 1955. — Efter krigsslutet 1945 har det för D. framför allt gällt att sanera pen