263 Danzig, stad i Polen vid Weichsel, nära dess utlopp i Danzigerbukten. 191 000 inv. 1955. — Under medeltiden var D. medlem av Hanseförbundet och en av Östersjöns mest betydande städer med stor spannmålshandel. Efter l:a världskriget blev D. med närmaste område en fri stat under kontroll av Nationernas förbund. Polen hade vissa rättigheter med hänsyn till handel över D., men sedan Gdynia utbyggts gick en stor del av handeln över denna stad. Tysklands önskan att infoga bl.a. D. i tyska riket var den närmaste anledningen till utbrottet av 2:a världskriget. Staden erövrades av tyskarna 1939. D. tillhör numera Polen och bär namnet Gdansk. Dan'zigerbukten är belägen vid Weichsels mynning i Östersjön. Genom en smal landremsa skils den från strandsjön Frisches Haff. Dan'ziger Gatt, farled i Stockholms skärgård mellan Landsort och Utö. Danziger Nehrung, smal och sandig landremsa mellan Östersjön och Weichsels mynningsarmar, ö. Tyskland. Da Pon'te, Lorenzo, 1749—1839, italiensk författare som skrev texterna till Mozarts ”Don Juan” och ”Figaros bröllop”. Dardanellerna, omkring 65 km långt havssund (minsta bredd 1,3 km), som förbinder Egeiska havet med Marmarasjön, har på grund av sin betydelse som farled till Svarta havet spelat en stor roll i politiken, icke minst under l:a världskriget, då västmakterna förgäves sökte sätta sig i besittning därav. Efter l:a världskriget blev D. avmilitariserat men 1936 erhöll turkiska regeringen rätt att uppföra befästningar (Montreuxkonventionen). D. kallades i forntiden Hellesponten. Darda'ner, av Homeros använt namn på troja-nerna såsom ättlingar till Dardanos*. Dar'danos, enligt mytologin trojanernas stamfader. Dar'del. — 1. F. L. von D., 1817—1901, konstnär, hovman och officer, känd särskilt som karikatyrtecknare. — 2. Nils D., 1888—1943, den föregåendes sonson, målare. D. utförde i expressionistisk stil målningar med originella, makabert fantastiska motiv samt porträtt. DareFosvasen, antik vas med scener från perserkrigen som dekor. D. påträffades 1851 i Canossa och finns nu i Neapels museum. Dar-es-SaIaa'm, före l:a världskriget huvudstad i Tyska Östafrika, belägen vid Indiska havet, s. om Sansibar. 99 000 inv. 1952. Intogs av engelsmännen 1916 och är nu huvudstad i Tanganyika. D. har en utmärkt hamn och är genom järnväg förbunden med Tanganyikasjön. Darfur, landskap i Sudan, Afrika, beläget s. om Libyska öknen vid gränsen mot Franska Ekvatorial-afrika. Omkr. 400 000 km2. 1 milj. inv. 1954, negrer. Bergland med goda betesmarker. Vete, bomull och tobak odlas. Boskapsskötsel viktigaste näringsgren. Huvudstad el-Fasher, 24 000 inv. 1954. DarFus el. Dareios, persiska konungar av akeme-nidernas ätt. — 1. D. I. Hystaspes’ son, omkr. 550 —485 f.Kr., blev konung 521. Efter att genom kuvandet av upprorsrörelser i det väldiga perserriket ha befäst sin makt, vände sig D. mot Europa för att utvidga sitt välde. Han företog ett fälttåg mot sky-terna och passerade Donau men återvände efter att ha kvarlämnat en härstyrka för underkuvandet av Trakien. Efter att ha gjort erövringar ända till Indus, sände han en här mot Grekland. Efter en del strider led denna ett avgörande nederlag mot atenarna under Miltiades vid Marathon i Ättika (490). Förutom fältherretalanger hade D. även stor organisatorisk förmåga. — 2. D. III Kodomann'os, konung av Persien 335 f.Kr., var en rättvis men svag furste, som saknade erforderliga regentegenskaper. Dar D. led tre nederlag mot Alexander den store (Grani-kos 334, Issos 333 och Gaugamela 331), varefter hans välde föll sönder och han själv mördades (330). Darja', pers., flod, sjö, ingår i många namn. Darjeeling [dadsji'ling], stad 500 km n. om Calcutta i Väst-Bengalen, Indiska unionen, på ca 2 000 m ö.h. på sluttningen av Himalaya. Kuranstalt och det förnäma Indiens rekreationsort. Darlan [darlarj'], Frangois, 1881—1942, fransk amiral, marinminister i Pétains regering juni 1940— febr. 1941. D. var dessutom vice konseljpresident, utrikes- och inrikesminister samt Pétains efterträdare såsom statschef. Maj 1942 fick D. träda tillbaka för Laval och blev då överbefälhavare för flottan. Som sådan tog han makten i Nordafrika och inställde motståndet mot de allierade, de Gaulle tog emellertid avstånd från honom och D. mördades 1942 i Alger. Da'rling, Australiens längsta flod (2 450 km), biflod till Murray, sö. Australien. Upprinner på västra sluttningarna av Australalperna. Delvis segelbar. Darlington [da'lingtön], stad i nö. England. 84 000 inv. 1954. D. har betydande järn- och ullindustrier och i närheten kol- och järngruvor. Darmstadt, stad i delstaten Hessen, s. Västtyskland. 114 000 inv. 1953. Teknisk högskola. Bland byggnader märks slottet, uppfört under medeltiden. Järnindustri. Tillverkning av kemikalier. Darnley [da'nli], H. Stuart, lord D., 1545—67, ingick 1565 giftermål med sin kusin, Skottlands drottning, Maria* Stuart. Darrgräs (Briza media) är en i vårt land vanlig gräsart. Har hjärtlika småax på fina vippgrenar. Darrmal (MalopteruTus elec'tricus) tillhör fam. malfiskar. Under huden har D. ett hela kroppen omslutande elektriskt organ, varmed ganska starka elektriska stötar kan åstadkommas. D., som vanligen är 3—5 dm lång, förekommer i tropiska Afrika, särskilt i Nilen och Senegal. Darrocka (Torpedo), till rockorna hörande släkte, vars arter har jämförelsevis kort stjärt och rundad kropp. Mest känd är D. för sin förmåga att från på huvudet belägna organ avge elektriska stötar, tillräckligt kraftiga att förlama smärre djur. D. finns i varmare hav. Darrål (Gymnotus), ett ålliknande fisksläkte, vars arter kan utdela mycket kraftiga elektriska stötar från ett organ, befintligt på stjärtens undersida. Dartmoor [da'tmoö], en höjdplatå i Devonshire. På västsidan ligger fängelset D., som länge var Englands största straffängelse. Darwin [da'o-in], Erasmus, 1731—1802, eng. na turforskare. Hävdade i sitt arbete Zoonomia atl arterna är föränderliga och att en utveckling ägel rum. Darwin [da'o-in]. — 1. Charles D., 1809—82, eng naturforskare. D. studerade från början teologi men var livligt intresserad av naturvetenskap. Som 22-åring medföljde han en expedition runt jorden på fartyget Beagle, och detta blev avgörande för hans senare utveckling. Hans liv var sedan en oavbruten arbetsdag i naturvetenskapens tjänst. Hans förnämsta arbete Om arternas uppkomst utkom 1859 och väckte ett oerhört uppseeende. På en del håll mottogs arbetet med entusiasm, på andra håll väckte det våldsam ovilja och opposition. Genom denna bok förde D. utvecklingstanken till seger inom biologin. Stödd på ett omfattande material påvisade D., att de existerande arterna måste anses besläktade, måste tänkas ha uppstått genom en långsamt skeende utveckling ur enklare byggda, gemensamma stamformer. Utvecklingen berodde, ansåg D., på att det ständigt sker en överproduktion av individer, som ej är fullständigt lika. Bland dessa sker genom den hårda ”kampen för tillvaron” ett